Det har hänt lite i mitt liv de senaste två veckorna, och det togs plötsligt ifrån mig utan att jag förtjänade det. För en gångs skull fick jag känna
Det blir alltid så här. När jag tror att jag har något bra försvinner det. Det kan vara allt ifrån att jag trott att jag gjort en bra tenta och så visar det sig att jag fick F som i FAIL, eller att jag trott att jag sytt ihop ett klädesplagg bra men så går det sönder igen. Jag tror att jag har en förtrollning över mig, en som säger att jag är en sådan som skall misslyckas med allt jag gör och att jag heller aldrig får känna på uppriktig lycka. Jag förstår inte vad det är med mig som gör att det alltid blir så, för jag har faktiskt nästan alltid den motsatta inställningen.
Jag längtar hem. Jag längtar tillbaka till tiden innan jag träffade T, när jag mådde bra och hade min lillebror som bästa vän. Jag saknar känslan jag hade då, och den jag var. Jag var aldrig ensam då, eller ens ledsen. Jag var snyggare än jag någonsin varit, hade massa vänner och trivdes med livet.
Jag vill hem till Falun igen, och vara del av det liv som levs där. Visst trivs jag här och jag har mina bästa vänner här och blablabla, men jag saknar min familj och det faktum att jag kan göra ingenting en hel kväll och ändå ha kul. Här finns ingenting att hämta egentligen, bara en jävla massa människor som inte tar hänsyn till varandra. Ta bara nedskräpningen som exempel, eller det faktum att alla får mig att bli allergisk på bussen. Antingen har de badat i parfym, luktar rök eller så har de inte duschat på två år. De andra har med sig en stor fet hund som de såklart måste förvara precis där jag sitter.
Simon jag saknar verkligen dig. Jag saknar att prata med dig, att ha dig nära. Du har alltid varit den person jag stått närmast, och det känns som det har förändrats till något jag inte vill. Jag tror att de stunder när jag är mig själv som mest, som lyckligast och har som roligast är de när vi åker bil tillsammans.
Har du glömt hur det alltid var du och jag mot världen? Hur det alltid var vi som anförtrodde oss åt varandra, att vi alltid höll ihop? Minns du tiden efter E? Det var den bästa tiden i mitt liv. Även om en viss Sugolova var med så hade vi alltid riktigt riktigt kul och vi gjorde massa galna saker. Parkeringsautomaten, parasollet, Lugnet, I13..
Två av de tentor jag pluggat mest till gick riktigt dåligt. Jag fick bara C i matten trots att jag egentligen borde fått A, och jag fick F på biotekniken trots att jag säkert kunnat klara C. Eller de oändligt många KSar jag skrivit och knappt fått ett poäng trots att jag kan det jag skriver.
Jag har inte lyckats få ett sommarjobb heller, trots mina skills i text och mina erfarenheter. Tydligen är jag värdelös även på arbetsmarknaden.
