Hoppa av?

Först ska vi i en timme sitta och lyssna på hur ditt liv varit.

Jag är inte din kurator, psykolog eller ens vän. Jag bryr mig inte; jag vill inte veta om du tycker att danska män är snygga. Håll sådan information till dig själv! Jag har inga planer på att vika ut mig på det sättet och du är 20 år äldre än jag. Var professionell!

Sedan gnäller du för att förbannade Marratech inte fungerar med min webkamera. Hur faaan skulle jag veta det?? Den är av märket Microsoft, borde fungera finfint. Den fungerade så sent som klockan 12 i natt över msn. Med både bild och mic. Hur visste jag att den skulle avsluta Marratech? Och att jag var tvungen att justera microfonen via kontrollpanelen?
Det hade jag inte en chans att veta förrän det verkligen var dags att använda den.


Jävla kärring. Nu funderar jag på om jag inte ska hoppa av.

Förändring.

Idag stod jag och stirrade på mig själv i spegeln i ungefär 30 minuter. Jag försökte sätta fingret på vad det var som var fel, och precis innan jag gick därifrån insåg jag.

Det är förändringen.

Jag hade på mig grå träningsbyxor, en vit nästintill genomskinlig träningstop som allt avslöjades i. Magen syntes, och alla valkar på ryggen. Men idag behövde jag bara sträcka på mig och dra tillbaka axlarna för att det skulle försvinna!
Jag insåg tillslut att jag äntligen inte hatar vad spegeln visar mig, och att jag faktiskt börjar bli mig själv igen. Det syns att jag mår bra; och det känns att kroppen börjar må bra.

Äntligen.

Jag kan inte sluta gråta...

Tårarna bara faller och faller, det verkar inte finnas något slut. Varje gång jag försöker sluta gråta kommer det bara mer. Jag har aldrig känt mig så här vilsen och olycklig, aldrig någonsin.

Just nu finns ingenting.

Jag har ett stort hål i mig, som jag inte vet vad jag ska fylla med. Det gör ont, dock. Och allt gråtande ger mig huvudvärk....

Everything is a mess.

Jag har en riktigt stark längtan efter hemma, jag saknar det stället där jag känner mig lugn, hemtam och .. hel, gissar jag. Jag vill verkligen flytta tillbaka till staden jag kallar "hem".
Här finns ingenting att hämta. Inte ens människorna här är verkliga, de försöker förställa något de tror är rätt. Antingen är det tonåringar enligt norm, eller tjejer som umgås i flock och dricker vin inpå småtimmarna. Killarna är ytliga fast de tror att de har ett djup, och alla ser likadana ut.

Jag vill hem dit där jag hör hemma.





Förbannade operationshelvetet verkar inte bli av. Sist var det läkarjäveln som sa nej, nu var det något annat. Förmodligen det faktum att en person som inte finns i närheten är lätt att avfärda.





Håll om mig.