You're on your own.

Samtidigt som jag inte vill att helgen ska ta slut längtar jag till måndag. På måndag kommer Linda hem till mig och pluggar, och jag ska göra ett viktigt samtal.

Jag funderar på om det inte är dags ändå, vad finns egentligen att hämta? Förutom närhet till vänner och träning.


Nu kommer Simon, en person som får mig att känna mig uppskattad, intelligent och välkommen. Vi ska städa hans äckliga lägenhet idag :)

TILL MARIA; svar på din finfina kommentar.

"Säg upp dig då så har du ju alla möjligheter i världen att jobba hur mycket du vill i Falun! Hon kommer bara må dåligt om du jobbar mot din vilja.. Du är där för hennes skull, hjälper henne och då får du absolut inte påverka henne negativt.. Hon är en känslomänniska så hon känner på sig när saker och ting inte är som det ska!"


Fuck you, Maria. Jag har aldrig sagt att jag jobbar mot min vilja. Det är hela tiden DU som sagt att jag inte trivs, som säger till Sara att jag tycker att vissa saker är tråkigt. Nej, jag gillar inte att gå, men eftersom R tycker om det så vill jag ju såklart göra det. Nej, det var inte så "kul" i kista efter att jag väntat mig att bada. Att bada med R var jättekul, hon plaskar minst lika mycket i vattnet som jag tycker om att göra. Men måste allt jämt vara kul????? Jag kanske är nöjd med tillvaron även om jag inte har "roligt" hela tiden.

Men eftersom både du och Sara tydligen tycker att jag ska säga upp mig så ska jag göra det också. Jag vill inte arbeta på ett ställe där jag inte är välkommen.

Sommar

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, mina tankar är bara i en enda röra. Idag har varit en omtumlande dag med lite olika up's and down's.

Det bästa var att jag äntligen gick in i den där barnklädsbutiken jag går förbi varje gång jag ska till Friskis och träna. Jag köpte en underbar liten blå tröja med hjärtan på, en fantastiskt fin grönrandig luva med jättelång topp och ett par söta rosa strumpbyxor med röda prickar. Varför? För att jag ännu varken köpt "välkommen till världen"-present eller ettårspresent till lilla Amanda! Johannas unge är den bästa i världen :)
Butiken var minst lika underbar som expediten, hon var verkligen fantastisk.

Jag och Sara hade idag en diskussion som gjorde mig ledsen och fick mig att inse hur olycklig jag är så här långt bort från min familj. Jag fick veta att det är ett problem att jag nog inte vill jobba extra i sommar, och att det är ett problem att jag ska opereras. Operationen är något jag väntat på i över tre år, snarare fyra år, och för mig något ofantligt positivt. Jag trodde att eftersom jag var ärlig om det redan från början så skulle det inte utgöra något problem när jag väl fick en tid.

Nu har jag fått en tid, den 26e mars. I två månader kommer jag att vara en enarmad bandit och det är ett problem. Det känns som att mina två alternativ är att fortsätta jobba eller skippa operationen och det sistnämnda är i min värld inte möjligt. Jag behöver den; jag kan inte ens sova på vänster sida och har så inte kunnat göra sedan oktober 2004.

Jag har funderat sedan en tid på att söka sommarjobb i Falun, eller rättare sagt sedan förra våren, vilket alltså innebär att jag max kan jobba en dag i veckan med R. Jag känner att en tid i Falun är nog det som kommer att få mig tillbaka på banan igen och ge mig lite perspektiv men det är uppenbarligen också ett problem.

Frågan är - vad gör jag helst?

Är i Falun och arbetar förhoppningsvis heltid och får lite lugn i kroppen, eller;
Arbetar med R och tjänar kanske 7-8000 i månaden och aldrig hinner ikapp med ekonomin?

Tröttsamt

Jag är så trött på att jag aldrig når några resultat!

Jag vill komma i mina byxor. Jag har 3cm kvar runt låren och 3cm kvar kring midjan till de passar och aldrig verkar det hända något! Det borde vara enkelt att få av just den vikten; jag är ju inte direkt så pass smal att det är svårt att minska kroppsvolymen. Jag tränar sex dagar i veckan; fem av dem är konditionsträning. Jag anstränger mig för att det verkligen ska ge något men still! Nothing, nada.

Det är så tröttsamt!

Ointressant babbel.

Idag är en ganska jobbig dag.
Egentligen borde jag i skrivande stund befinna mig på stadsbiblioteket och läsa "Det pedagogiska kulturarvet" (typ 150 sidor...) men jag verkar inte röra på mig. Det är ganska tråkigt att läsa om pedagogik i den historiska bemärkelsen, vad bryr jag mig om vem som kom på vad?! Imorgon har jag en tidig labb, näst sista i kemi på KTH, men jag orkar inte läsa labinstruktionerna..

Det har även dykt upp ett litet dilemma. Ikväll ska jag träna eftersom jag inte gjorde det igår. Jag har bokat in två pass - det ena med en duktig tjej, Melinda, som är gravid och därmed inte lika puschig längre, det andra med friskis roligaste och galnaste ledare, Jenny.
Jag har bara lyckats boka Melinda-passet åt Anna-Ida, och jag vill ju träna med henne.
Det hade dock inte varit något dilemma om jag inte lika gärna som jag ville träna med henne vill gå på Jennys pass!
Kanske jag ska sluta tänka så själviskt och nöja mig med att gå på Jennys lördagspass..........
På Jenny-passet kommer även min träningskompis Nathalie att vara, so i wouldn't be alone.



Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med veckans alla pass.
På måndagar kör just nu Melinda sitt pass, men det gör hon bara någon vecka till. Vem som sedan ersätter henne är oklart.

På tisdagar har Nathalie sitt pass, en riktigt gullig och inspirerade tjej.
På onsdagar har Lena passet, en trevlig 30-årig kvinna som det inte är något riv i och som ofta gör fel.
På torsdagar är det rullande schema.
På fredagar vilar jag.
På lördagar är det JENNYs pass!
På söndagar kör jag passet med Charlotta, en väldigt dansant tjej. Hon är duktig, men jag är inte alls lika duktig :P


Jag funderar på att byta ut onsdagspasset mot måndagspasset som jag egentligen inte brukar gå på. Problemet är ju bara att jag då tränar lördag, söndag, måndag och tisdag och sedan torsdag. Orkar jag verkligen fyra dagar i rad? Jag tror inte jag är stark nog för det ännu.
Vi får se efter denna vecka :D

!!!

Jag är så trött på att du aldrig slutar älta, att du inte förstår.

Åldersnoja

En klok kvinna (http://metrobloggen.se/lararinnan) säger;


Citat: "Jag tycker det känns lite deprimerande någonstans. Det känns som att man har kommit in i en period när det är dags att bocka av alla mål som man vill uppfylla. Inte för att dessa ska vara gjorda inom några år men man kan inte skjuta på saker och ting heller.

Jag vet att jag är ung, den biologiska klockan tickar inte fullt än men den börjar sakta men säkert röra på sig. Inte för att jag vill skaffa barn och sånt på flera år men tanken på att nästa jag blir ihop med ändå ska ha viss potential för att man ska stå ut med varandra för resten av livet går inte att undvika. Jag kan inte bara ha någon för att sen dumpa honom när det passar mig. Dessutom så är det bara att inse att risken (ja, jag säger risken) för att nästa jag träffar redan har barn sen tidigare förhållanden går inte att utesluta längre. Denna situation har några få i ens umgängeskrets redan hamnat i. Jag har aldrig föreställt mig att den jag träffar redan har barn men det är bara att inse att det är fullt möjligt."


Sedan en tid tillbaka, när olika människor frågat om min ålder och konstaterat att jag i år faktiskt blir 25, har jag hyschat med ett finger framför munnen.
Jag känner precis som "Lärarinnan", att jag är gammal för att jag inte presterat något. Jag har ingen pojkvän och ser heller ingen nytta i lösryckta förbindelser, jag har ingen tanke på barn än och jag bor i en sketen etta i äckelstaden.
Jag har precis hoppat av KTH och börjat läsa på Högskolan Dalarna till lärare i matematik.

Jag har inte gjort någonting!! Jag har ångest, känner mig stressad och lite oroad. Tänk om det aldrig händer mig?







Tack Johjo för en fantastiskt underbar dag. Du är underbar!

...............................

Ibland funderar jag över om inte jag borde ha dåligt självförtroende. I ärlighetens namn minns jag inte ens senast jag fick en komplimang förutom när Linda sa i höstas att jag är ”street-smart”. Det var galet länge sedan Micke sa att jag ser bra ut, eller ens kommenterade huruvida jag förändrats sedan jag börjat träna. Jag tycker att jag blivit piggare, och sådant brukar synas. Inte ens det säger någon.
Jag frågade Micke för någon dag sedan om det syns på kroppen att jag tränat ett tag, och han sa ”eeeeeh” vilket alltså betyder; nej. Varför kan han inte bara säga ja för att motivera mig ytterligare?

Jag fick höra idag att jag är dum i huvudet. Jag vet att det var i en viss fråga; men kanske jag är dum i huvudet.
Jag ödslar mina ord när jag ger mina vänner komplimanger och berättar vad jag gillar hos dem. Jag har alltid försökt att ge dem en styrka i något de borde ha en styrka men uppenbarligen kan jag sluta med det.

Eller är jag så hemsk att det inte finns något att säga? Ibland säger jag ”idag känner jag mig faktiskt snygg” och jag får då ”mmm, det är du…”. Om jag nu var det, varför inte säga det?

Förmodligen är jag korkad, oattraktiv, ful och fet.

Tydligen är det även fel att ha hemlängtan. Jag längtar efter min familj, efter att höra hemma någonstans, efter en gemenskap. Jag har aldrig känt mig så utanför som jag gjort i sthlm. Jag har egentligen inga vänner här, och de få jag har känner inte varandra. Jag har inget kompisgäng i skolan och ingen bjuder mig hem till sig.
Jag saknar att vara en sådan folk räknade med, den person de ville ha med. Jag får inte ens veta viktiga, stora händelser längre (som att Tess ska ha barn och att Linus slagit sig fri…).
Jag saknar Simon. Hela tiden, varje dag.


Och jag saknar min vän. Den sprudlande, färgstarka och roliga vän jag en gång hade. Det var en sådan vän som aldrig skulle låta något köra över henne, som hellre körde över två gånger själv. Hon var stark, hade ett självförtroende och var varmhjärtad.
Idag har hon en kille som kör över henne dagligen, en sådan som bara i smyg kan visa ljusa färger och mjuka sidor av sig själv. Han verkar skämmas över henne; kanske till och med över att han har flickvän. Han verkar inte alls förstå att han inte är ensam i förhållandet och att det finns två viljor att uppfylla. Han tänker sig inte för utan bestämmer allt över hennes huvud, och hon ska sedan sitta hemma och bara acceptera.
Och du? Jag förstår att du vill ha barn. Det vill jag med. Men tror du verkligen att han är redo för det? Jag är övertygad om att du är det, men ”it takes two to tango”.

Och så tror jag att jag fått halsfluss med. RUNK.