Samtidigt som det gör mig lite ledsen att jag inte skrivt mer om dig för att kunna gå längs memory lane, så är jag glad för det just nu. Jag skulle inte orka läsa vad jag skrivit när vi haft det bra för det skulle bara få mig att börja lipa. Igen liksom.
Du var, är, en av de bästa sakerna som hänt mig på väldigt länge. Det sa jag redan från början och det står jag fast vid. Jag är glad att jag haft en underbar sommar med dig, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att om jag inte hade låtit det hända så hade jag inte mått så här nu.
Jag har ju inte gjort något fel. Jag har låtit dig behandla mig som jag-vet-inte-vad och bara svalt det med hull och hår. Jag har varit den stabila, trygga, omtänksamma och eftertänksamma av oss och ändå är det du som...
Det är patetiskt att jag var tvungen att DRA ur dig det, att JAG var tvungen att "göra slut" ÅT dig. Att du är för feg för att på eget initiativ säga orden.
Och du? Jag tror inte ett dugg på att du inte vet. För jag vet, jag känner det ju. Det kommer inifrån och det är något man inte kan hindra. Men jag tror också att genom att säga så, så gör du det lättare för dig själv. Och jag fårstår fullt varför du inte har tid, jag hade gjort samma val som du om jag varit i din sits.
