Jag går runt och tiger, säger inte vad jag tänker och hur rädd jag egentligen är. Jag har nog aldrig varit så rädd för att förlora någon; ödet är i dina händer och en enda liten händelse kan förstöra alltihop. Du är halva mitt liv, min bästa vän, någon som behövs för att jag ska kunna fortsätta andas. Jag behöver dig mer än någonsin och precis just nu, håller du på att glida ur mina händer. Jag förstår inte att du inte inser allvaret i situationen; jag har inte ätit på 3 dagar och jag har heller inga planer på att göra det förrän jag vet säkert. Det gör jag först på lördag.
Mat. Den enda sak i detta jag kan kontrollera. De senaste dagarna har jag druckit 4st drick-yoghurt när det varit som värst.
Som jag sa till Maria så finns det fyra olika utvägar, och det är bara två av dem jag ens kan acceptera. Egentligen ingen, men det är ju bara löjligt. Två av dem är totalt oacceptabla och du och jag kommer i så fall inte att byta ett enda ord till. Det är ditt val; vad är viktigast för dig? Jag vet vad som är viktigast för mig, och vad du betyder för mig. Skulle du be mig om denna enkla tjänst skulle jag inte tveka en sekund, eller trotsa dig. Jag skulle välja dig.
Har jag misstolkat dig? Eller litar du inte på mina ord? Jag menar allvar. Jag menar vad jag säger.
Det känns så orättvist.
Jag går runt och hoppas på att jag ska göra mig illa. Riktigt, riktigt illa. Varje gång jag går i en trappa önskar jag att jag kunde snubbla, ramla nedför den och bryta nacken. Varje gång jag korsar en väg önskar jag att det där fanns en bil jag missade, som ska köra rakt in i mig och krossa min kropp. Varje gång jag står på perrongen och väntar på tunnelbanan hoppas jag på att bli nedknuffad precis innan tåget kommer så att jag ramlar ned och blir ihjälkörd.
Missförstå mig rätt. Jag skulle aldrig avsiktligt kunna göra något av detta; jag bara går runt och hoppas på att det ska hända. Jag skulle aldrig kunna göra ett så själviskt val, jag hoppas på att det ska bli så ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar