Förvirrad

Jag vill inte bo här.

Jag vill bo i min lägenhet, jag älskar den. Jag trivs här, det är mitt hem. Min lägenhet.

Jag trivs inte med att jag inte har en vettig hyresvärd, en som inte tar hand om fastigheten.
Jag trivs inte med att varmvattnet tar slut lite då och då,
att det är smutsigt i trapphuset,
att jag bor i ett hus med whitetrash,
att folk röker i trappuppgången,
att vi inte har egen tvättstuga,
att alla hatar varandra,
att det aldrig finns parkering,
att fönstrena är otäta,
att ventilationen inte fungerar ordentligt,
att spisen är från 1942,
att renoveringen inte är godkänd för att den är gjord svart,
att de ska "renovera" när de i själva verket ska göra underhåll...

Listan kan göras lååååååång.


Jag har fått två erbjudanden på bostäder. Ett måste jag svara på senast på torsdag, det andra samma dag som antagning 2 publiceras. De ligger på lite skilda ställen... Från lägenhet ett har jag 20 minuter till skolan men 550 meter till bussen. Den andra ger mig 2 km till centrum... Men låååångt till Micke.

Den första har ganska hög hyra, 3700, på 24 kvadrat. Att den bara är 24 kvadrat stör mig inte, jag har ändå inte så mycket saker. Dock skulle jag sakna att ha en balkong och att det är så avskilt på Essingen.


Och min lägenhet kommer ju att så småningen säljas till hyresgästen vilket skulle ge mig en ganska stor ekonomisk vinst. Dock tror jag inte att jag har råd att äga när jag är student..


Har dessutom jobbat gaaaaalet mycket de sista två veckorna. Idag fick jag näsblod vilket senast inträffade när jag var så liten att jag knappt minns det. Idag var det också maaaassa blod i min avföring.. Jag har varit rutten i kistan de senaste veckorna.. Jag jobbade 14 timmar idag, och imorgon jobbar jag lika mycket. Förmodligen onsdag med. Jag är ledig torsdag om två veckor... Längtar!

Hoppas

Äntligen händer något. Jag har fått en intervju, och jag sätter stora hopp i den! Kanske jag äntligen får en chans att vara mig själv igen utan att bli dömd för det. Jag vill kunna vara precis som jag är på jobbet, och det kan jag inte med någon av mina kollegor. Vissa dömer mig, andra trampar jag på tårna..
Jag har iaf beslutat att det enklaste för mig är att sluta, det skulle nog egentligen göra alla en tjänst. Jag får bara kritik så jag antar att jag inte har rätt glasögon på mig när jag tittar om jag missat något.

Jag har förlorat två vänner genom denna värdelösa idé att städa. Mitt fel eller inte, det vet jag ej.