...

Idag har jag totalt kapitulerat och erkänt för mig själv. Ja, jag är förtjust. Och ja, ont som fan gör det.

Jag har alltid trott att med tanke på hur allt blev med D för två och ett halvt år sedan, så är det min tur nästa gång. Jag hade verkligen så fel att jag skäms.

Denna och föregående dag har verkligen inte varit lätta för mig att ta mig igenom. Jag har många gånger gått undan, gömt mig, men hela tiden har någon kommit för att "hålla mig sällskap". När ska alla förstå, att går jag undan är det för att jag inte vill ha något sällskap? Det verkar lite som att alla drar sig undan för att de vill att andra ska gå efter. Jag fungerar inte så, vill jag vara bland folk ser jag väl för fan till att jag är det med.
Jag går undan för att jag inte orkar prata och för att jag vill lämnas ensam med mina tankar.


Och du? Bara så du vet så har du sårat mig.