Tårarna bara faller och faller, det verkar inte finnas något slut. Varje gång jag försöker sluta gråta kommer det bara mer. Jag har aldrig känt mig så här vilsen och olycklig, aldrig någonsin.
Just nu finns ingenting.
Jag har ett stort hål i mig, som jag inte vet vad jag ska fylla med. Det gör ont, dock. Och allt gråtande ger mig huvudvärk....
Everything is a mess.
Jag har en riktigt stark längtan efter hemma, jag saknar det stället där jag känner mig lugn, hemtam och .. hel, gissar jag. Jag vill verkligen flytta tillbaka till staden jag kallar "hem".
Här finns ingenting att hämta. Inte ens människorna här är verkliga, de försöker förställa något de tror är rätt. Antingen är det tonåringar enligt norm, eller tjejer som umgås i flock och dricker vin inpå småtimmarna. Killarna är ytliga fast de tror att de har ett djup, och alla ser likadana ut.
Jag vill hem dit där jag hör hemma.
Förbannade operationshelvetet verkar inte bli av. Sist var det läkarjäveln som sa nej, nu var det något annat. Förmodligen det faktum att en person som inte finns i närheten är lätt att avfärda.
Håll om mig.
1 kommentar:
kom till bålsta i helgen och umgås med mig!!
Skicka en kommentar