Åldersnoja

En klok kvinna (http://metrobloggen.se/lararinnan) säger;


Citat: "Jag tycker det känns lite deprimerande någonstans. Det känns som att man har kommit in i en period när det är dags att bocka av alla mål som man vill uppfylla. Inte för att dessa ska vara gjorda inom några år men man kan inte skjuta på saker och ting heller.

Jag vet att jag är ung, den biologiska klockan tickar inte fullt än men den börjar sakta men säkert röra på sig. Inte för att jag vill skaffa barn och sånt på flera år men tanken på att nästa jag blir ihop med ändå ska ha viss potential för att man ska stå ut med varandra för resten av livet går inte att undvika. Jag kan inte bara ha någon för att sen dumpa honom när det passar mig. Dessutom så är det bara att inse att risken (ja, jag säger risken) för att nästa jag träffar redan har barn sen tidigare förhållanden går inte att utesluta längre. Denna situation har några få i ens umgängeskrets redan hamnat i. Jag har aldrig föreställt mig att den jag träffar redan har barn men det är bara att inse att det är fullt möjligt."


Sedan en tid tillbaka, när olika människor frågat om min ålder och konstaterat att jag i år faktiskt blir 25, har jag hyschat med ett finger framför munnen.
Jag känner precis som "Lärarinnan", att jag är gammal för att jag inte presterat något. Jag har ingen pojkvän och ser heller ingen nytta i lösryckta förbindelser, jag har ingen tanke på barn än och jag bor i en sketen etta i äckelstaden.
Jag har precis hoppat av KTH och börjat läsa på Högskolan Dalarna till lärare i matematik.

Jag har inte gjort någonting!! Jag har ångest, känner mig stressad och lite oroad. Tänk om det aldrig händer mig?







Tack Johjo för en fantastiskt underbar dag. Du är underbar!