...............................

Ibland funderar jag över om inte jag borde ha dåligt självförtroende. I ärlighetens namn minns jag inte ens senast jag fick en komplimang förutom när Linda sa i höstas att jag är ”street-smart”. Det var galet länge sedan Micke sa att jag ser bra ut, eller ens kommenterade huruvida jag förändrats sedan jag börjat träna. Jag tycker att jag blivit piggare, och sådant brukar synas. Inte ens det säger någon.
Jag frågade Micke för någon dag sedan om det syns på kroppen att jag tränat ett tag, och han sa ”eeeeeh” vilket alltså betyder; nej. Varför kan han inte bara säga ja för att motivera mig ytterligare?

Jag fick höra idag att jag är dum i huvudet. Jag vet att det var i en viss fråga; men kanske jag är dum i huvudet.
Jag ödslar mina ord när jag ger mina vänner komplimanger och berättar vad jag gillar hos dem. Jag har alltid försökt att ge dem en styrka i något de borde ha en styrka men uppenbarligen kan jag sluta med det.

Eller är jag så hemsk att det inte finns något att säga? Ibland säger jag ”idag känner jag mig faktiskt snygg” och jag får då ”mmm, det är du…”. Om jag nu var det, varför inte säga det?

Förmodligen är jag korkad, oattraktiv, ful och fet.

Tydligen är det även fel att ha hemlängtan. Jag längtar efter min familj, efter att höra hemma någonstans, efter en gemenskap. Jag har aldrig känt mig så utanför som jag gjort i sthlm. Jag har egentligen inga vänner här, och de få jag har känner inte varandra. Jag har inget kompisgäng i skolan och ingen bjuder mig hem till sig.
Jag saknar att vara en sådan folk räknade med, den person de ville ha med. Jag får inte ens veta viktiga, stora händelser längre (som att Tess ska ha barn och att Linus slagit sig fri…).
Jag saknar Simon. Hela tiden, varje dag.


Och jag saknar min vän. Den sprudlande, färgstarka och roliga vän jag en gång hade. Det var en sådan vän som aldrig skulle låta något köra över henne, som hellre körde över två gånger själv. Hon var stark, hade ett självförtroende och var varmhjärtad.
Idag har hon en kille som kör över henne dagligen, en sådan som bara i smyg kan visa ljusa färger och mjuka sidor av sig själv. Han verkar skämmas över henne; kanske till och med över att han har flickvän. Han verkar inte alls förstå att han inte är ensam i förhållandet och att det finns två viljor att uppfylla. Han tänker sig inte för utan bestämmer allt över hennes huvud, och hon ska sedan sitta hemma och bara acceptera.
Och du? Jag förstår att du vill ha barn. Det vill jag med. Men tror du verkligen att han är redo för det? Jag är övertygad om att du är det, men ”it takes two to tango”.

Och så tror jag att jag fått halsfluss med. RUNK.