Jag borde. Jag måste. Om jag ändå kunde få det till "Jag ska" istället så skulle studierna gå mycket bättre. Matte är ju kul, jag älskar ju matematik! Förstår inte varför jag har så svårt att hitta motivationen.
Det skulle kunna vara för att jag nu studerat i två och ett halvt år..

Jag börjar komma igång ordentligt med träningen igen, det är jävligt skönt. Denna vecka har det dock bara blivit i måndags, men det är för att jag jobbade igår när passet var. Jag hade tänkt att gå på step idag, men tydligen är det body pump.. Vågar jag ge mig på det igen? Jag har inte provat sedan jag opererades i mars, men jag borde vara redo. Jag känner mig stark i kroppen och nyckelbenet ger mig inga bekymmer just nu! Nu är det bara den förbannade tån som besvärar mig, haha!

Jag har bestämt mig för något som jag velat sedan jag var tonåring. Och jag är jävligt glad över mitt beslut!

Jag vet att jag borde känna ångest, men vad som är gjort går inte att förändra. Jag kan inte få det ogjort, jag kan bara be om ursäkt och hoppas på att du ska acceptera ursäkten. Jag förväntar mig inte att du ska göra det för det där var en av de mest tanklösa saker jag gjort på väldigt länge... Och jag hatar mig själv för att jag gjorde det och för att det gjorde dig ledsen.
Men det går ju alltid att, som sagt, hoppas att du ska förlåta mig någon dag!
Jag står fast vid mina tidigare inlägg. Inget har förändrats, det har bara lättats lite. Tårarna verkar ha torkat för tillfället.

I somras kom T in i butiken och fick mitt hjärta att stanna och satte snurr på min hjärna. Hade någon frågat mig då hade jag aldrig trott att jag skulle reagera likadant om du kom in i november..

Usch jag vill bara gråta. Jag saknar dig Daniel, jag saknar oss. Jag saknar sommaren. Jag saknar dina händer, din röst, dina läppar, dina ord...

Och jag hatar att jag gör det!! Jag hatar att jag ens BEHÖVER sakna sig.

Fy fan fy fan fy fan fy fan.