Hur ska jag kunna, när det är det enda jag har kvar som påminner mig om både bra och dåligt?
Jag fann det i vår gemensamma lägenhet en dag när jag kom hem från jobbet. Vi hade innan jag åkte haft ett av alla gräl och detta var hans ursäkt.. Jag minns mina blandade känslor; typ, "du är ju dum i huvudet, tror du verkligen att detta gottgör för allt?!" - men jag minns även att jag aldrig känt mig så älskad.
Att slänga detta, det vore terapiarbete för mig!

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar