Insikt

Jag tror att känslan infann sig långt tidigare än denna insikt, känslan om att något var fel. Insikten kom inte förrän alldeles nyligen. Det började som en molnande känsla någonstans nere i magtrakten, en känsla som jag in i det sista försökte förneka. Känslan har det senaste dygnet letat sig upp till min hjärna, vilket resulterat i den insikt jag fått.

Jag har tröttnat på leken. Jag visste långt innan detta att jag är en person som inte leker lekar, att jag är en "allt-eller-inget"-person. Den här destruktiva leken måste få ett slut, jag är trött på den och vet att den bara kommer leda till tårar.

Jag är en person med oerhört stort socialt behov, och det kommer aldrig att förändras. Det som förändrats är att jag behöver tid för mig själv att fundera, att läsa, skriva, tänka. Men mitt sociala behov kommer att fortsätta följa mig livet igenom.
Det räcker egentligen med ett telefonsamtal. Timlånga samtal mig och Anny emellan är perfekt för mitt välmående, visst önskar jag att hon var här, men samtalen räcker för att jag totalt ska kapsla in mig i en illusionsbubbla med henne och mig som innehåll.


Om samtalen inte infinner sig, om möten aldrig blir till, så tröttnar jag. Jag har inte förmågan att tänka på någon och på så vis uppnå tillfredställelse, jag vill bolla tankar, dela funderingar, utbyta erfarenheter. På så vis hålls minnet, gnistan, hoppet vid liv.

"Ta det lugnt" är ett relativt begrepp. Det som är just nu, i mina ögon, är ingenting. De bubblande känslor jag hade i min mage har försvunnit, ty igår morse kände jag mig inte annat än äcklig när jag steg upp ur sängen. Billig. Enkel. Jag vill ju inte vara sådan. Jag är inte sådan. Aldrig mer, det är ett som är säkert. Ingen ska få säga åt mig att hoppa, och jag ska speciellt inte hoppa bara för att någon säger åt mig.
Det får vara slut på det här nu.

Jag har ändå tappat allt.


Klarspråk? David jag vill inte "reservera" mig för dig om vi ändå varken skall ses eller höras av. Det är bara löjligt, tråkigt och omoget.