Student!

Jag måste få skriva av mig lite, och eftersom mitt älskade lunar (där folk faktiskt läser min blogg vilket aldrig händer här) är nere så tittade jag in här. Oj, vad det var länge sedan jag skrev här!

Jag har ju börjat skolan nu, något som förmodligen inte gått någon förbi. Jag babblar ju om det konstant, det är det enda som tar upp mitt sinne just nu. Jag pluggar som en tok men ändå, förjäves. Jag klarade mina två första prov med bravur, jag fick alla rätt på det periodiska systemet, men det första prov jag verkligen skulle ha nytta av kunde jag inte klara. Jag misslyckades banalt, slarvade som en galning och fick flera poängs avdrag för att jag avrundade fel, använde vissa siffror för tidigt i uträkningen... Så jag fick två poäng ifrån godkänt, och måste återigen plugga massor till omprovet på måndag. Sedan har jag en till kontrollskrivning på torsdag som jag måste börja räkna till, och nästa tisdag har jag sluttentan i matten. Innan detta ska min lillebror hinna ha en 20årsfest, nästa lördag till och med, och jag måste måste städa. Det ser för jävligt ut hemma nu, visst, det ligger inte saker överallt, men det är skitigt. Golvet är inte vitt/svart längre i köket, det är ljusgrått/mörkgrått. Badrumsgolvet är äckligt, jag ser det speciellt när jag inte har glasögonen på mig och färger framträder så mycket tydligare. Alla ytor är dammiga och borden lortiga. Men när ska jag hinna? Det finns ju ingen tid!

Idag åt jag en måltid för förssta gången sedan i måndags och jag fick kramp i magen som var värre än vanligt. Jag får alltid kramp när jag äter på tom mage, men den här gången vägrade den släppa och blev bara värre. Jag försökte lägga mig på rygg för att det skulle släppa och då trodde jag seriöst att jag skulle få lov att ringa efter en ambulans. Men men, efter vad som kändes som en evighet släppte det och tillvaron blev som den var precis innan jag börjat äta.
Jag åt till och med saktare än vanligt, vilket nu gjorde mig övertygad om att krampen inte har med mitt glupska sätt att äta på att göra.


Men. Jag fick igår besked om att mitt studielån ÄNTLIGEN är beviljat, och jag tittade in på Anovos hemsida och fann att de äntligen ska byta ut min kära telefon. Så äntligen är allt som det ska!! Jag kan köpa ett nytt minneskort (som jag såklart tappat bort, jag menar, min telefon har varit inlämnad i två månader nu) för pengarna från csn och allt är frid och fröjd!

Jag fick en ro i mig som jag inte haft sedan jag insett att pengar är ett problem. Och skolan har i all sin panik ändå givit mig lite stillhet. Jag har något att göra, jag känner mig inte så förfärligt ensam längre. Jag är någon, jag gör något.

Jag är en student som studerar till civilingenjör :)

Du är ett svin

Fy fan vad jag är trött på er människor nu; ni skriker, beter er som små barn och är allmänt otrevliga. Dessutom är ni (nästan) alla inkompetenta nollor som tror att ni faktiskt kan och vet allt om era rättiheter, men ni vet verkligen ingenting.

Rättigheterna ligger på min sida, inte din. Du har inte alltid rätt, du har snarare aldrig rätt. Jag vet vad jag pratar om, och jag har grund i det jag säger. Jag kan så mycket mer än du.

Det är högst omoget och påvisar ett dåligt folkvett att skrika "FY FAN VAD DÅLIGT!" om ett företags rutiner för ingen kommer någonsin att ändra dem bara för att du säger så. Det resulterar snarare i att de hålls hårdare, speciellt när det gäller DIG. Du kommer aldrig att få din vilja igenom genom att vara arg och elak och samtidigt få bra bemötande.

Ilskan bubblar verkligen i mig, jag vill bara ta ett steg ut ur butiken och skrika vad jag tycker om er alla. Speciellt er medelsvensson här i Kista som varken har kompetens eller ekonomi.
Vad gör jag istället? Tänker att nästa gång jag har problem med något, då är det min tur. Då ska jag ställa mig och skrika att jag visst har rätt fast jag vet att jag bara har fel fel fel, då ska jag minnsan visa hur fan jag blir behandlad. Dock slår det mig att jag aldrig får ett dåligt bemötande av en butiksanställd för de vet precis vad jag går igenom.

Jag har även börjat irritera mig på dig utanför jobbet. Du stannar plötsligt framför mig så jag nästan ramlar och blir sedan jättearg (ja, ett superlativ!) för att jag råkade komma åt dig. Du knuffas, trängs, är fräck och ska alltid ha, ha, ha. Du luktar illa, har dålig andedräkt och är allmänt ovårdad. Hur står du ut med dig själv? Hur kan du komma hem på kvällen, känna att du är nöjd med din dag och åstakommit något? Om jag känner att jag inte gjort något vettigt alls på en hel dag men ändå varit i kontakt med människor (det kan vara allt ifrån att jag inte log tillbaka till kassörskan på konsum till att jag inte haft kunskap om något jag behövt kunskap om) kan jag inte känna att jag gjort något bra. Jag kan inte säga att jag haft en bra dag om jag inte varit till någon nytta. Och en bra dag vill man väl alltid ha? Eller?


Även om det skulle vara så skönt. Även om jag fantiserar om hur illa jag ska göra dig, så inser jag.
Jag inser ju att jag aldrig någonsin kommer att få hämnas på kunden.

Lite ledsen

Min dator vill inte fungera som den ska. Det gör mig så ledsen, att jag själv ska behöva grejja massa bara för att få igång datorn och få den att gå utan att låsa sig var 5e minut... Jag grät en skvätt när jag insåg att den inte går igång med en cdskiva i läsaren...

Min fina, nya hp. Varför vill du inte fungera?

Sitter och lyssnar på all musik jag har på datorn typ... Mycket musik från förr, som får mig att tänka tillbaka och faktiskt längta tillbaka.
Jag saknar tiden när jag och Simon rulltade runt i min gamla mazda, och tiden med edgar. Jag saknar våren och sommaren 2004 bara för att allt var så galet. Jag saknar vintern 2003/2004 för att det var första gången som jag kände att jag var önskad någonstans.

Jag sitter just nu i sängen med datorn i knät, skriver här, tittar på scrubs (som jag sett säkert 5 gånger) och lyssnar på musik.

Jag tror att jag håller på att kvävas.

Jag går runt och tiger, säger inte vad jag tänker och hur rädd jag egentligen är. Jag har nog aldrig varit så rädd för att förlora någon; ödet är i dina händer och en enda liten händelse kan förstöra alltihop. Du är halva mitt liv, min bästa vän, någon som behövs för att jag ska kunna fortsätta andas. Jag behöver dig mer än någonsin och precis just nu, håller du på att glida ur mina händer. Jag förstår inte att du inte inser allvaret i situationen; jag har inte ätit på 3 dagar och jag har heller inga planer på att göra det förrän jag vet säkert. Det gör jag först på lördag.

Mat. Den enda sak i detta jag kan kontrollera. De senaste dagarna har jag druckit 4st drick-yoghurt när det varit som värst.
Som jag sa till Maria så finns det fyra olika utvägar, och det är bara två av dem jag ens kan acceptera. Egentligen ingen, men det är ju bara löjligt. Två av dem är totalt oacceptabla och du och jag kommer i så fall inte att byta ett enda ord till. Det är ditt val; vad är viktigast för dig? Jag vet vad som är viktigast för mig, och vad du betyder för mig. Skulle du be mig om denna enkla tjänst skulle jag inte tveka en sekund, eller trotsa dig. Jag skulle välja dig.
Har jag misstolkat dig? Eller litar du inte på mina ord? Jag menar allvar. Jag menar vad jag säger.


Det känns så orättvist.

Jag går runt och hoppas på att jag ska göra mig illa. Riktigt, riktigt illa. Varje gång jag går i en trappa önskar jag att jag kunde snubbla, ramla nedför den och bryta nacken. Varje gång jag korsar en väg önskar jag att det där fanns en bil jag missade, som ska köra rakt in i mig och krossa min kropp. Varje gång jag står på perrongen och väntar på tunnelbanan hoppas jag på att bli nedknuffad precis innan tåget kommer så att jag ramlar ned och blir ihjälkörd.
Missförstå mig rätt. Jag skulle aldrig avsiktligt kunna göra något av detta; jag bara går runt och hoppas på att det ska hända. Jag skulle aldrig kunna göra ett så själviskt val, jag hoppas på att det ska bli så ändå.

Sjuk!

I torsdags, när jag hade halsfluss! :)

Micke

No matter...

No matter where life takes me to, I'll meet you there.

Det känns som en förändrig redan skett i mig. jag har förmågan, jag har gåvan. Jag kunde göra det som jag aldrig trott att jag skulle kunna. Det var så otroligt lätt och välbehövligt! Det kändes verkligen bra att prata med en person som objektivt berättade vad hon tyckte och tänkte om det jag hade att berätta. Att prata med en person som faktiskt hängde med i min något ostrukturerade berättelse.

Redan i samma stund som jag lämnade lokalen och satte mig på tunnelbanan så kände jag förändringen i min kropp, något som inte går att klä i ord. Det bara känns bra i magen, och jag vet att jag kommer att både börja skriva igen och fundera över min situation.
Jag kommer nog efter några möten att inse vad som för mig är viktigt, vad jag har att arbeta på.

Jag har aldrig tidigare insett hur mycket jag fått av min uppväxt. Min förmåga att faktiskt tycka detta är okej, trots att det känns lite smutsigt. Hon förklarade att det faktiskt är från min uppväxt, trots att det är därifrån jag fått för mig att detta inte är okej. Jag har ju fått förklarat för mig att det bara är svaga människor som har brister. Fast min insikt överlag är att det faktiskt är de starka som kan erkänna och försöka bearbeta sina svagheter.

Aldrig i mitt liv har jag tyckt att något så simpelt känts så underbart!


Hon berättade att man efter tre möten får ta ställning till om man vill fortsätta eller inte. Just nu känns det som att jag vill fortsätta. Jag ser redan fram emot nästa möte om två veckor, trots att jag idag kör 9-21. Det är det värt.

Hon fick mig också att inse att det finns en människa i min närhet som betyder mer än vad jag själv tror, speciellt med tanke på hur mycket jag pratade om människan idag. Hon fick mig att fundera på mina egentligen två alternativ; reparera eller förstöra. Vad gör jag helst? Just nu kvittar det egentligen ganska HÅRT, då personen visat sig vara en äcklig liten skvallerbytta som hellre pratar med fel personer om andras problem än tar tag i sina egna.
Så vill jag aldrig vara. Jag hoppas att jag inte är sådan.
Jag vill heller inte älta, vilket jag vet att jag gjort på sista tiden. Lite väl mycket kanske! Förlåt alla ni som fått stå ut, jag ska försöka klara detta själv i fortsättningen. Jag vill inte skrämma bort er!

Min pärla sedan. Vad skön stämning det börjar bli oss emellan igen. Jag värdesätter det mer än någonting annat! Du är en stor del av mig, mitt liv, mitt tänkande.
Jag är så glad att vi kommit framåt igen! Börjat kommunicera. Förra veckans sena nätter var till fullo värda sin pärs på dagarna.
Jag älskar dig mer än du själv förstår!