Min yrkeschaufför!

Det här är första och enda inlägget till dig - jag hade lovat mig att inte skriva ett sådant men gör jag inte det tror jag att jag spricker!

Jag kan inte förstå hur snabbt du har kommit att betyda så otroligt mycket och bli så viktig för mig. Det var alldeles nyss vi träffades - bara... (räknar) 31 dagar sedan vi träffades och därmed 40 dagar sedan vi först hade kontakt. Du har brytit dig in i min hjärna och bitit dig fast, du upptar varje tanke och finns i varje andetag jag tar.
Jag känner mig så trygg när jag är i ditt sällskap, både för att jag känner att du är mån om mig men också för att jag totalt kan slappna av och vara mig själv. Anledningen till detta är ganska enkel - du och jag är gjorda av samma virke.

Du är en underbar människa. Du är intelligent och du har ett otroligt djup jag har svårt att förstå. Du har livserfarenhet och kan därmed sätta dig in i det mesta och känna empati. Du är rolig på ett gulligt sätt och även om jag kanske inte alltid uppskattar din humor så gillar jag den :)
Du har intressen som du både kan dela med dig av och behålla för dig själv vilket innebär att vi både kan spendera mycket tid tillsammans likavän som vi kan spendera den var för sig.

Vi är så grymt jämnställda - ingen av oss känner sig överlägsen den andra i fråga om intelligens eller erfarenhet av livet. Jag har levt, du har levt. Däremot är du en hel jävla del bättre än jag på att köra bil :P

Jag vet inte

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Ena sekunden är jag helt övertygad, i nästa så äcklad att jag blir mörkrädd. "Jag vet inte" "Det spelar ingen roll" "Jag har ingen aning".
Snälla, skaffa dig en jävla uppfattning då.
Hur fan ska jag veta om inte du vet? Jag är varken tankeläsare eller bra på att gissa. Det är småbarnsfasoner att svara sådär på varje fråga jag ställer. Om du verkligen inte har några svar så kanske du ska fundera på att besvara dem, och så får jag återkomma när du har ett bättre grepp om vem fan du är. Och vad du gillar.

Frustrationen har kommit krypande de senaste dagarna och ikväll rann det bara över. Jag blev verkligen fly förbannad och du likaså, men jag måste få vara det. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, jag orkar inte höra "Jag vet inte" en enda gång till.

"Varför är du nere?"
-"Jag vet inte"
"Vad gillar du?"
-"Jag har ingen aning"
"Vad tänker du på?"
-"Jag vet verkligen inte"
"Vart ska vi åka?"
-"Jag vet inte"
"Vad vill du äta?"
-"Jag vet inte" (alt. "Ingenting")

Hur länge ska jag behöva stå ut innan du ger mig svar på dessa vardagliga, enkla frågor?! Som det känns just nu står jag inte ut en enda dag till.

Helgen.

Helgen var det ja. Vart ska jag börja?

Fredag. Jag jobbade, kom ifrån jobbet i tid, duschade och fixade. Stockholm. Allt gick bra fram till då ungefär.

När jag kom ned till Sthlm och tittade in i vindsförrådet inser jag att någon ANNAN har låst det och stoppat in sina saker i det. Lite av mina grejer ligger kvar - som ett skrivbord, en tv-bänk och förmodligen två kartonger med diverse saker i. Mina fem flyttkartonger, som jag från början sökte, syns inte till. Däremot finner jag min dator UTANFÖR förrådet - likaså min skrivbordsstol och en kartong med lite prytlar.
Detta gör mig naturligtvis förbannad som fan så jag går ned igen och kommer fram till att det vore bra att avreagera sig på att dra dammsugaren ett varv. D kommer i närheten av mig och det enda jag får ur mig är;
"Rör inte vid mig, det blir bara värre då"
Han replikerar med;
"Nej, det ska jag inte göra" och går snäll och sätter sig på balkongen, drar livlinan ring en vän och kedjeröker två cigaretter för att avreagera sig.

Fortsättningen av kvällen går okej, och jag kommer upp i tid dagen efter för att lagom hinna packa de enda fem kartonger jag har. Vi lastar dem på det lilla, lilla släpet och åker till Johanna.
Hos Johanna ska vi flytta. Hon berättade initialt att vi skulle vara ett helt gäng, men det blir bara D (ryggskada), Jag (nyckelbenet) och Johanna (hm... otränad?) så det tar hundra år, sliter sönder Dannes rygg och mitt nyckelben.
Såklart blev vi sena tillbaka till Falun. Vi hade planerat att ligga i sängen vid sex ungefär, men klockan halv nio rullar vi in i Falun. Vi åkter till mina föräldrar med kartongerna och åker och lämnar släpet vid Canon. Vi kommer på att vi såklart glömt kylväskan, så vi åker tillbaka till Krondiket igen.

Längst ned i backen lägger jag och pappa på, och halvvägs upp kör vi på något som känns som ett gupp eller en grop. Men nejdå - det var två KATTER. Den ena fläks upp totalt och tarmar och grejer flyter sakta ur den, och den andra rör på sig så länge att jag får panik och stortjuter. Pappa kommer, mamma kommer.
Den ena katten tillhörde ett stackars äldre par som för några år sedan förlorat en annan katt vilket på något vis gjorde det hela värre.

Det kändes så ruttet att vi aldrig såg katterna - de sprang in mellan hjulparen och den ena tog vänster bak, och den andra någonstans under. Vi hade ju inte ens en chans att väja för de stackars små liven :( Daniel blev väldigt chockad och bara stod och skaka samtidigt som han stirrade rakt fram på ingenting i kanske en timme. Han pratade först när mamma frågade om det var första gången han körde på ett djur och han fick fram ett skrovligt "Ja." Behöver jag säga att jag körde hem oss?

Sedan kunde vi självklart inte somna, och sist jag tittade på klockan var hon ett. Vi satte ändå klockan på halv sex, men vi vaknade inte till liv förrän halv åtta. Klockan åtta var vi på ICA Maxi och ytterligare 20 minuter senare hade vi tankat och var på väg mot Norge.

Resan gick faktiskt förvånansvärt bra, ingen av oss var vidare trött och vi lyckades hålla stämningen och humöret uppe. Inne i Norge sa GPSen att vi skulle köra över en bro som självklart, i helgens anda, var avstängd. Vi fick ta en liten omväg och sedan var vi på banan igen!
När vi till slut kom till en sjö fanns det ingenstans att stanna, inte ens en vägren. Vi fick programera om GPSen tre gånger innan vi till slut fann en liten skogsstig att åka in på. Skogsvägen ledde såklart fram till någons stuga, men det var ingen där så vi ställde bilen där och gick å fiskade i regnet.

Det var ungefär nu jag insåg vad det innebar att ha glömt regnkläderna. Danne hade sina regnbyxor, men ingen regnjacka. Jag hade varken eller. Vi båda blev kalla och blöta och gav upp alldeles för fort....
Vi gick tillbaka till bilen och kom fram till att vi skulle grilla krov på stugans veranda, något som verkade mycket mer mysigt än vad det var. Inga bestick hade vi att vända korven med, och inget vettigt att släcka grillen med. Vi fyllde en plastpåse på stuprännan, släckte elden och började bege oss hemåt.

På vägen hem var vi såklart tvugna att tanka, och inget jet fanns inom ett vettigt avstånd. Vi tankade lite på statoil och hoppades att det skulle räcka till Borlänge. Vilket det faktiskt gjorde, men väl på Jet så var mitt kort spärrat! Jag har betalat fakturan för juni så ingen förklarbar anledning verkar finnas...

Sedan var vi äntligen i Falun. Vi stannade lite snabbt på volvo och tänkte att oturen för helgen var slut, men väl inne på volvo fungerade inte D's kort. Trots att han två minuter tidigare hade kontrollerat att han verkligen hade pengar....

Well well, vi åkte hem och la oss och sov så fort det bara gick!

Blurr

Av allt jag vill allra minst, så är nummer ett att aldrig såra dig. Varför har jag nu gjort det?

Allt är en enda röra. Det känns som att hela världen snurrar runt omkring mig och jag själv inte hinner med. Som att allt är i rörelse medan jag försöker hitta en fast punkt - du. Men du är inte den fasta punkt du brukar vara, det är mycket på grund av det som hänt oss emellan som allt är blurrigt och otydligt.

Jag var först så säker, men sedan du åkt hem är jag inte alls säker längre. Vilken väg ska jag gå? Den säkra, välbekanta bredvid dig eller den nya, spännande vägen?
Det finns såklart fördelar med båda valen, men jag kan just nu bara se nackdelar med det välbekanta.
Vad händer om en månad, ett år? Kommer du fortfarande att känna på det här sättet? Dessa känslor har trollats fram över en natt hos dig, och de har aldrig funnits där innan. Varför ska jag då välja att gå bredvid dig? Jag vill kunna se långsiktigt nu; jag söker inget för "nuet". Jag vill inom en inte för snar framtid vara sambo och längre fram bilda en liten familj.
Hur långt tänker du? Tänker du nu, sen eller du kanske rent av inte ens vet?

På något vis har du suddat mina känslor så att de inte längre är så kristallklara. Ska jag vara arg på dig för det, bli fundersam över vad det egentligen var för känsla eller ska jag bara acceptera?

:)

I think... I think I'm in love :)