Blurr

Av allt jag vill allra minst, så är nummer ett att aldrig såra dig. Varför har jag nu gjort det?

Allt är en enda röra. Det känns som att hela världen snurrar runt omkring mig och jag själv inte hinner med. Som att allt är i rörelse medan jag försöker hitta en fast punkt - du. Men du är inte den fasta punkt du brukar vara, det är mycket på grund av det som hänt oss emellan som allt är blurrigt och otydligt.

Jag var först så säker, men sedan du åkt hem är jag inte alls säker längre. Vilken väg ska jag gå? Den säkra, välbekanta bredvid dig eller den nya, spännande vägen?
Det finns såklart fördelar med båda valen, men jag kan just nu bara se nackdelar med det välbekanta.
Vad händer om en månad, ett år? Kommer du fortfarande att känna på det här sättet? Dessa känslor har trollats fram över en natt hos dig, och de har aldrig funnits där innan. Varför ska jag då välja att gå bredvid dig? Jag vill kunna se långsiktigt nu; jag söker inget för "nuet". Jag vill inom en inte för snar framtid vara sambo och längre fram bilda en liten familj.
Hur långt tänker du? Tänker du nu, sen eller du kanske rent av inte ens vet?

På något vis har du suddat mina känslor så att de inte längre är så kristallklara. Ska jag vara arg på dig för det, bli fundersam över vad det egentligen var för känsla eller ska jag bara acceptera?