Dags igen

Jag börjar ledsna på mitt liv, på att jag alltid står på samma punkt igen efter en lite stormig tid av förändringar.

Nu sitter jag här igen, själv och har ingen aning om hur jag ska spendera mina lediga dagar. Jag har träningen, men den fyller max 2h per dag.. Jag sitter i min ensamhet, klickar runt på internet, tittar på mina TV-serier, städar, äter,...
Igår åkte jag slalom själv. Jag fick förvisso sällskap av en väldigt trevlig man i medelåldern som kallade sig för Lillen, vi åkte tillsammans i nära tre timmar. Jag menar bara själva grejen - att jag inte har några vänner som åker, har utrustning eller ens har råd att hyra utrustning.
På tal om det sista; jag har inte en enda vän i min närhet som har råd att göra något spontant. Jag bjuder gärna - men det blir dyrt i längden..

Jag känner att det är dags för mig att växa upp. Tanken kom av att jag började titta på ett litet bord att äta vid när mitt soffbord är överbelamrat av dator, skärm och allt därtill. Jag hittade inget litet och charmigt så tankarna började flöda - kanske det är dags att flytta till större ändå?
Då föddes såklart nästa tanke; ska jag ens bo kvar i Falun? Om jag inte ska, så är det bara jobbigt att flytta. Vart ska jag bo? Vad ska jag göra? Hur ska mitt vuxna liv påbörjas, i vilken ände ska jag dra?

I Falun känns det som att jag bara flyter med och inte på allvar tar tag i mitt liv. Jag har BARA unga vänner vilket inte direkt hjälper i frågan. Det kanske verkar hårt, men så är det ju. Med en ung vänskapskrets kan inte jag förvänta mig att växa på annat sätt än ifrån dem.

Jag har inte PMS, så jag vet inte varifrån dessa tankar kommer. Kanske är det så enkelt att D3 fått det att snurra ordentligt i mitt huvud - att han genom att lämna Dalarna fått mig att inse att det är dags för mig med att göra något åt min framtid. Vi har ju gått i parallella stigar under en stor del av våra liv, jag jämför ofta mitt liv med hans. Jag vet att jag borde hitta min egen väg, men vad är den?