Helt underbart. Vid 2-tiden i förrgår fick jag för mig att ring till vår inte längre så kära support för att få hjälp att byta abonnemangsform på mitt privata abb. Smidigt och bra, Ösgür lovade att lägga in 3Kombo friends. Bra. Vid halv fyra tittade jag på min telefon och funderade över varför den plötsligt blev så tyst.
"USIM Inaktivt", visade min display. Jag suckade, tänkte jävla bugg-K800, och startade om mobilen. "USIM Inaktivt" bet sig fast i displayen, och min mage knöt sig. Det finns bara en anledning till varför det skulle kunna stå så. SIM-kortet var utbytt.
"en inte hade väl jag bytt SIMkort idag?? Eller hade jag?"Jag gick in på mitt abb, skrev in de 10 magiska siffrorna som skulle ta mig till min profil. Allt såg ut som vanligt. Vad i helvete är fel...? Jag scrollade ned lite.
20061210 46735450000 Complete "Change USIM"
20061210 46735450000 Complete "Hotline USIM"
20061210 46735450000 Complete "Release Hotline USIM"
VAD FAN?! NÅGON HAR VERKLIGEN BYTT SIMKORT?!?! Jag ringde supporten igen, och nån jävla fjolltjej svarade. Jag förklarade hastigt, och hon frågade vem som gjort det? Jag försökte uttala hans namn, men det gick inge vidare. Jag bad henne gå in och titta istället. Hon förstod ingenting. Inte jag heller.
Hade han gjort det för att jävlas med mig? Vart fan befann sig mitt SIM-kort nu? Tjejen på Åf-supporten lade mitt abonnemang i suspended, så att kan ingen kunde ringa från det eller ringa till mitt nummer. Det roligaste av allt var ju att det självklart inte går att byta SIM-kort på 24 timmar efter att man gjort det. Så, lalallala, here I am utan mobilabonnemang.
Jag använder ett kontantkort just nu..... Tre stycken tog jag, bara för att vara säker på att pengarna på det inte tar slut när jag ringer :) Det första förbrukade jag tämligen fort, usch vad våra kontantkort är dyra! Jag är van att inte betala extra för mina samtal och sms, och nu kostar det plötsligt 99öre per minut och 99öre för varje sms jag skickar!
Jag väntar mig en fet, äckligt fet, kompensation för detta. För hade det varit en kund, så hade han fått gratis abonnemang i minst ett halvår....
Mot kvällen var jag alldels ensam i min lilla etta (äntligen, det var länge sedan jag fick rensa mina tankar i ensamheten). Otroligt skönt, ensamma stunder är numer lyxvara. Men vi ska inte överskatta dessa stunder heller, för oftast ger det mig bara tid att städa upp efter alla andra. Precis som den här kvällen. När jag kom hem möttes jag av en lägenhet lika lortig och stökig som en svinstia, så det var bara att ta fram tvättarhandskarna och börja städa. Jag började med att diska och dra på min mp3spelare i mobilen på högsta volym. Då kom de. Mina ilskna tycka-synd-om-mig-själv-tårar. Inte lite heller.
De sprutade från mina ögon, och jag kände mig ensam, övergiven och överkörd. Jag plockade ordning överallt där det var kaos med alla prylar som låg överallt, och sen, finally, fick jag sitta ned och beundra min välstädade lägenhet. Precis så som det alltid ska vara. Alltid. Oordning är inget för mig!!
tisdag 12 december 2006
tisdag 14 november 2006
söndag 12 november 2006
Fina flickor!
Fast Anny försöker tappert dölja snusen med ölen ! Underbar kväll, vi hade verkligen K U L!
fredag 3 november 2006
onsdag 1 november 2006
3Lisa
En helt vanlig dag på jobbet! Dock e 3s ägare här och hälsar på, men det är ju för att vi är ett sådant utmärkt exempel utåt :)
måndag 30 oktober 2006
Färgar håret!
Ja, jag vet att jag är fruktansvärt närsynt. Jag sitter 15cm från tvn men ser ändå inte!
fredag 18 augusti 2006
Mysko
Känns ju faktiskt ganska mysko att sitta hemma hos din kompis tillsammans med Anny. Utan dig.
Känns konstigt att inte kunna höra av sig till dig. Att inte kunna prata med dig. Att du inte alls hör av dig till mig.
Jag hatar mig själv för det jag sa. Jag tycker inte alls om att jag sa så, varför gjorde jag det? Varför gav jag dig möjligheten att dissa mig för din karriär? Varför gav jag dig möjligheten att sätta mig som nummer två? Det gör ont i mig, det tär på mig. Jag behöver vara nummer ett för en gångs skull. Inte åsidosatt för alkohol, vänner, karriär, någonting. Bara jag. Jag är korkad.
Igår kväll. Vad var egentligen det? Varför ? Det var väl kanske inte det smartaste jag gjort. Och det har aldrig varit så påtagligt att jag tänkt på någon annan hela tiden. Blundat för att se någon annan. Fantiserat, för att se någon annan. Någon som hellre skulle vara där, någon som hellre skulle finnas vid min sida och kysst mig.
Jag saknar dig.
Och ja. Det gör ont. Väldigt ont. Jag saknar dig så att jag ibland blir stum. Inte orkar prata. Inte orkar vara, inte orkar finnas.
DU FATTAS MIG.
Känns konstigt att inte kunna höra av sig till dig. Att inte kunna prata med dig. Att du inte alls hör av dig till mig.
Jag hatar mig själv för det jag sa. Jag tycker inte alls om att jag sa så, varför gjorde jag det? Varför gav jag dig möjligheten att dissa mig för din karriär? Varför gav jag dig möjligheten att sätta mig som nummer två? Det gör ont i mig, det tär på mig. Jag behöver vara nummer ett för en gångs skull. Inte åsidosatt för alkohol, vänner, karriär, någonting. Bara jag. Jag är korkad.
Igår kväll. Vad var egentligen det? Varför ? Det var väl kanske inte det smartaste jag gjort. Och det har aldrig varit så påtagligt att jag tänkt på någon annan hela tiden. Blundat för att se någon annan. Fantiserat, för att se någon annan. Någon som hellre skulle vara där, någon som hellre skulle finnas vid min sida och kysst mig.
Jag saknar dig.
Och ja. Det gör ont. Väldigt ont. Jag saknar dig så att jag ibland blir stum. Inte orkar prata. Inte orkar vara, inte orkar finnas.
DU FATTAS MIG.
söndag 13 augusti 2006
Insikt
Jag tror att känslan infann sig långt tidigare än denna insikt, känslan om att något var fel. Insikten kom inte förrän alldeles nyligen. Det började som en molnande känsla någonstans nere i magtrakten, en känsla som jag in i det sista försökte förneka. Känslan har det senaste dygnet letat sig upp till min hjärna, vilket resulterat i den insikt jag fått.
Jag har tröttnat på leken. Jag visste långt innan detta att jag är en person som inte leker lekar, att jag är en "allt-eller-inget"-person. Den här destruktiva leken måste få ett slut, jag är trött på den och vet att den bara kommer leda till tårar.
Jag är en person med oerhört stort socialt behov, och det kommer aldrig att förändras. Det som förändrats är att jag behöver tid för mig själv att fundera, att läsa, skriva, tänka. Men mitt sociala behov kommer att fortsätta följa mig livet igenom.
Det räcker egentligen med ett telefonsamtal. Timlånga samtal mig och Anny emellan är perfekt för mitt välmående, visst önskar jag att hon var här, men samtalen räcker för att jag totalt ska kapsla in mig i en illusionsbubbla med henne och mig som innehåll.
Om samtalen inte infinner sig, om möten aldrig blir till, så tröttnar jag. Jag har inte förmågan att tänka på någon och på så vis uppnå tillfredställelse, jag vill bolla tankar, dela funderingar, utbyta erfarenheter. På så vis hålls minnet, gnistan, hoppet vid liv.
"Ta det lugnt" är ett relativt begrepp. Det som är just nu, i mina ögon, är ingenting. De bubblande känslor jag hade i min mage har försvunnit, ty igår morse kände jag mig inte annat än äcklig när jag steg upp ur sängen. Billig. Enkel. Jag vill ju inte vara sådan. Jag är inte sådan. Aldrig mer, det är ett som är säkert. Ingen ska få säga åt mig att hoppa, och jag ska speciellt inte hoppa bara för att någon säger åt mig.
Det får vara slut på det här nu.
Jag har ändå tappat allt.
Klarspråk? David jag vill inte "reservera" mig för dig om vi ändå varken skall ses eller höras av. Det är bara löjligt, tråkigt och omoget.
Jag har tröttnat på leken. Jag visste långt innan detta att jag är en person som inte leker lekar, att jag är en "allt-eller-inget"-person. Den här destruktiva leken måste få ett slut, jag är trött på den och vet att den bara kommer leda till tårar.
Jag är en person med oerhört stort socialt behov, och det kommer aldrig att förändras. Det som förändrats är att jag behöver tid för mig själv att fundera, att läsa, skriva, tänka. Men mitt sociala behov kommer att fortsätta följa mig livet igenom.
Det räcker egentligen med ett telefonsamtal. Timlånga samtal mig och Anny emellan är perfekt för mitt välmående, visst önskar jag att hon var här, men samtalen räcker för att jag totalt ska kapsla in mig i en illusionsbubbla med henne och mig som innehåll.
Om samtalen inte infinner sig, om möten aldrig blir till, så tröttnar jag. Jag har inte förmågan att tänka på någon och på så vis uppnå tillfredställelse, jag vill bolla tankar, dela funderingar, utbyta erfarenheter. På så vis hålls minnet, gnistan, hoppet vid liv.
"Ta det lugnt" är ett relativt begrepp. Det som är just nu, i mina ögon, är ingenting. De bubblande känslor jag hade i min mage har försvunnit, ty igår morse kände jag mig inte annat än äcklig när jag steg upp ur sängen. Billig. Enkel. Jag vill ju inte vara sådan. Jag är inte sådan. Aldrig mer, det är ett som är säkert. Ingen ska få säga åt mig att hoppa, och jag ska speciellt inte hoppa bara för att någon säger åt mig.
Det får vara slut på det här nu.
Jag har ändå tappat allt.
Klarspråk? David jag vill inte "reservera" mig för dig om vi ändå varken skall ses eller höras av. Det är bara löjligt, tråkigt och omoget.
måndag 7 augusti 2006
Jag är verkligen glad idag. Precis som varit hela vecka i och för sig, men idag är det anmärkningsvärt. I veckan har det haft en anledning, och i och för sig så har det en anledning nu med, men idag är jag ledig och ensam.
Jag har solat i en hel timme idag, det var svettigt och varmt redan efter fem minuter men jag stod ut ändå. Nu luktar min hud precis som solarium och jag har ingen aning om varför den luktar så dött, men jag är glad ändå. Jag har magknip utan att veta varför, men jag är glad ändå.
Jag börjar gå ned i vikt. Det är skönt. Jag kämpar inte för det, jag låter inte bli att äta, jag rör inte på mig extra mycket. Jag bara mår bra, och behöver därmed inte frossa i äckliga sötsaker som jag inte alls tycker om egentligen. Jag har en påse med godis i mitt skafferi, men den kommer ligga där tills den möglar känns det som. Jag behöver den inte. Jag har chips sedan en kompis var över, och den kommer att ligga kvar exakt där den är tills någon annan än jag äter upp den. Jag behöver varken socker eller fett just nu, jag är inte ens sugen på salt. Knappt sugen på mat. Varför? Jag mår bra!
Jag mår så oförskämt bra att jag funderar över om något är fel? Jag trippar runt på tå pch för en gångs skull blir jag inte irriterad över min spegelbild (jag har ju faktiskt fem speglar i min lilla etta) utan jag bara ler tillbaka till den. Jag är ju fantastisk. Min kropp är perfekt och funktionell precis som det ska vara. Jag är inte nöjd med allt, men helheten gör den underbar och den är min. Mitt ansikte har alltid varit min styrka, och så är det även nu. Skillnaden är bara att jag inte ens bär smink, för jag har börjat tycka att jag är finare utan.
Vad har jag gjort för att förtjäna att må så bra? Har jag tagit någon annans välmående eller är det helt enkelt så att två personers välmående, om jag får vara lite klyshig, blir dubbelt så stor för båda individer?
Det verkar så!
David är nog personen som saknades för att ta bort den enda gnutta deprission som fanns i mig, jag är glad att han finns. Han är den finste och mest genuint äkta person jag känner. (Ja, förutom dig då Annö :P) David är David, och kommer så att förbli. Han strävar inte efter att vara något annat, precis som det ska vara. Han får mig att sväva!
Nu ska jag... hämta ett glas vatten och vandra vidare i denna lilla värld som finns på internet.
Jag har solat i en hel timme idag, det var svettigt och varmt redan efter fem minuter men jag stod ut ändå. Nu luktar min hud precis som solarium och jag har ingen aning om varför den luktar så dött, men jag är glad ändå. Jag har magknip utan att veta varför, men jag är glad ändå.
Jag börjar gå ned i vikt. Det är skönt. Jag kämpar inte för det, jag låter inte bli att äta, jag rör inte på mig extra mycket. Jag bara mår bra, och behöver därmed inte frossa i äckliga sötsaker som jag inte alls tycker om egentligen. Jag har en påse med godis i mitt skafferi, men den kommer ligga där tills den möglar känns det som. Jag behöver den inte. Jag har chips sedan en kompis var över, och den kommer att ligga kvar exakt där den är tills någon annan än jag äter upp den. Jag behöver varken socker eller fett just nu, jag är inte ens sugen på salt. Knappt sugen på mat. Varför? Jag mår bra!
Jag mår så oförskämt bra att jag funderar över om något är fel? Jag trippar runt på tå pch för en gångs skull blir jag inte irriterad över min spegelbild (jag har ju faktiskt fem speglar i min lilla etta) utan jag bara ler tillbaka till den. Jag är ju fantastisk. Min kropp är perfekt och funktionell precis som det ska vara. Jag är inte nöjd med allt, men helheten gör den underbar och den är min. Mitt ansikte har alltid varit min styrka, och så är det även nu. Skillnaden är bara att jag inte ens bär smink, för jag har börjat tycka att jag är finare utan.
Vad har jag gjort för att förtjäna att må så bra? Har jag tagit någon annans välmående eller är det helt enkelt så att två personers välmående, om jag får vara lite klyshig, blir dubbelt så stor för båda individer?
Det verkar så!
David är nog personen som saknades för att ta bort den enda gnutta deprission som fanns i mig, jag är glad att han finns. Han är den finste och mest genuint äkta person jag känner. (Ja, förutom dig då Annö :P) David är David, och kommer så att förbli. Han strävar inte efter att vara något annat, precis som det ska vara. Han får mig att sväva!
Nu ska jag... hämta ett glas vatten och vandra vidare i denna lilla värld som finns på internet.
lördag 5 augusti 2006
Första bloggen!
Ett år senare så är det nu min tur att haka på trenden med blogg som tydligen inte vill ebba ut. Eftersom jag hittills missbrukat lunarstorms så kallade blogg så har jag faktiskt insett att det är dags att börja med något mer seriöst och stänga ned lunarstorm för gott. Även om jag faktiskt haft en hemlig kärlek till den sidan, det var det första comunity jag gick med i och det gjorde jag i maj 2000. Sedan dess har den levt kvar, mer brukad under vissa perioder och inte alls använd under andra. Alla fanns ju där. Grannar, vänner, kompisar, till och med kompisars föräldrar. Numer finns det bara en stor skara tonåringar kvar, de som ser lunarstorm som ett ställe att desperat leta efter en tillfällig flirt på eller ett ställe att få uppmärksamhet på med allt mer vågade bilder på sig själva i skumma positioner. Nejtack till sådant.
Så vad ska jag nu skriva om? Mina inlägg på internet har hittills handlat om bara en och samma person men nu tänkte jag öppna mina konverstioner med mig själv och skriva om lite mer vesäntliga saker. Frågan är ju bara vad.
Något jag borde fundera över, eller i alla fall börja fundera över, är min framtid. För vad har jag gjort hittills? Jag har arbetat på volvo i Falun i hela 4 år, förvisso fyra viktiga år av mitt liv, men fortfarande så är det ingen erfarenhet jag har nytta av mer än att jag har växt i mig själv och blivit trygg i bemötandet av andra människor. Det har inte givit mig någon egentlig erfarenhet av vad arbetsmarknaden egentligen är.
Att jag sedan började på campuz mobile var bara en tillflykt, förvisso jätteroligt men det dödade mitt umgängesliv. Det var heller inget arbete, det var bara en lekstuga för ungdomar.
Tecshop var inte så mycket bättre det heller. Visst, jag lärde mig grymt mycket och hittade min yrkesroll för tillfället. Och jag trivdes i den. Trivs i den. Tyvärr var det inget bra företag men det har ju lett mig till där jag står idag.
I en butik i solna centrum. Jippi, roligare saker har jag varit med om i mitt liv än solna centrum. Jobbet i butiken är bland den roligaste sysselsättning jag haft, även inräknat skola och div praktiker, men vad näst? Är det det här jag är, säljare av teknikprylar? Jag vill så mycket mer. Jag vill vara den som sitter och klurar ut hur och vad det är som ska in i dessa butiker, vara med i framtagningsprocessen av prylarna. Jag vill absolut inte jobba med mjukvara, hårdvaran är den som är rolig.
Att jag kom in på skolan är otroligt kul. KTH, återigen. Jag är dock lite konfunderad över det hela, ska jag verkligen läsa redan nu? Är jag mogen för det? Svaret är antagligen nej. Jag skulle för det första inte klara mig ekonomiskt, och för det andra så är jag inte alls sugen på att sitta stilla och tänka hela dagarna. Visst är jag motiverad att lära mig nya saker, få börja använda hjärnan igen, men kanske inte varje dag. En kvällskurs vore otroligt kul, kanske i matematik. Linjär algebra var ju roligt, kanske jag ska söka en fristående kurs i det.
Jag tror faktiskt att det skulle tillfredställa mitt tillfälliga sug efter kunskap. Jag går och sucktar efter att få räkna matte igen, det är ju faktiskt bland det roligaste som finns. Men som sagt, inte på heltid.
Så vad ska jag nu skriva om? Mina inlägg på internet har hittills handlat om bara en och samma person men nu tänkte jag öppna mina konverstioner med mig själv och skriva om lite mer vesäntliga saker. Frågan är ju bara vad.
Något jag borde fundera över, eller i alla fall börja fundera över, är min framtid. För vad har jag gjort hittills? Jag har arbetat på volvo i Falun i hela 4 år, förvisso fyra viktiga år av mitt liv, men fortfarande så är det ingen erfarenhet jag har nytta av mer än att jag har växt i mig själv och blivit trygg i bemötandet av andra människor. Det har inte givit mig någon egentlig erfarenhet av vad arbetsmarknaden egentligen är.
Att jag sedan började på campuz mobile var bara en tillflykt, förvisso jätteroligt men det dödade mitt umgängesliv. Det var heller inget arbete, det var bara en lekstuga för ungdomar.
Tecshop var inte så mycket bättre det heller. Visst, jag lärde mig grymt mycket och hittade min yrkesroll för tillfället. Och jag trivdes i den. Trivs i den. Tyvärr var det inget bra företag men det har ju lett mig till där jag står idag.
I en butik i solna centrum. Jippi, roligare saker har jag varit med om i mitt liv än solna centrum. Jobbet i butiken är bland den roligaste sysselsättning jag haft, även inräknat skola och div praktiker, men vad näst? Är det det här jag är, säljare av teknikprylar? Jag vill så mycket mer. Jag vill vara den som sitter och klurar ut hur och vad det är som ska in i dessa butiker, vara med i framtagningsprocessen av prylarna. Jag vill absolut inte jobba med mjukvara, hårdvaran är den som är rolig.
Att jag kom in på skolan är otroligt kul. KTH, återigen. Jag är dock lite konfunderad över det hela, ska jag verkligen läsa redan nu? Är jag mogen för det? Svaret är antagligen nej. Jag skulle för det första inte klara mig ekonomiskt, och för det andra så är jag inte alls sugen på att sitta stilla och tänka hela dagarna. Visst är jag motiverad att lära mig nya saker, få börja använda hjärnan igen, men kanske inte varje dag. En kvällskurs vore otroligt kul, kanske i matematik. Linjär algebra var ju roligt, kanske jag ska söka en fristående kurs i det.
Jag tror faktiskt att det skulle tillfredställa mitt tillfälliga sug efter kunskap. Jag går och sucktar efter att få räkna matte igen, det är ju faktiskt bland det roligaste som finns. Men som sagt, inte på heltid.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)