Humör...

Snart har jag varit vaken i 24 timmar; vilket just nu inte är något som bekymrar mig. Vad som däremot börjar bli jobbigt är det dåliga humör jag nu dragits med i ungefär 20 minuter. Tänk, att en så enkel sak som att dörren går i lås bakom mig efter att jag låst upp den kan göra så mycket...

Prommenaden hit var underbar - en åsikt som föga ofta är sann i mitt liv. Jag njöt faktiskt av att gå de tio minutrarna mellan hemmet och arbetet och såg fram emot att arbeta i 2,5 timmar tills både Marina och Sarah trillar in. Vart tog den känslan vägen?

Varför är jag på dåligt humör? Småsaker brukar inte beröra mig, speciellt inte på "natten" som det nu är(?). Saknar jag dig redan? Det känns inte så - det är ju inte lång tid tills du är hemma igen. Hittills känns det som att jag haft en ganska god inställning till din resa men den här ilskan får mig att fundera på om jag ljugit för mig själv.

Jag vet ju egentligen inte alls vart vi står. Vi tog ett steg framåt, jag tog ett (som jag ångrar) steg framåt, du tog ett steg bakåt. Eller tog du två? Är vi kompisar som knullar, eller dejtar vi? Egentligen spelar det mig just nu ingen roll, jag trivs i ditt sällskap och tycker att vi gör ett jävla bra jobb i sängen. Det räcker så.


Varför turboirriterar jag mig då på saker jag normalt kan stänga av? Som att städtantens öron är större än min röv, som att jag brände wienerbröden och som att det just nu pyr från dammsugaren istället för luktar nybakt bröd som det ju ska göra. Fan, byt filter i helvetet?!

Morr, hur ska denna dag sluta... (Jobba till 8, sova, träna, göra klart inlämningsuppgift!)