Jag skrev på facebook till en "vän";
”Jag har hört av Simon att du vill att man berättar sådant här, och därför vill jag låta dig veta att jag inte längre vill ha dig som min vän eftersom jag känner att jag inte får ut något av det.”
Hon:
"Nu får ni ju ge er. Vad är det som är fel? Att simon betedde sig konstigt förstod jag men vad har jag gjort dig? Vet av anders att någon sitter och snackar skit om mig och gör mina vänner arga och därför undrar jag vad som är sagt till dig.."
Jag:
"Jag har funderat över vad du gjort för mig och kommit fram till INGENTING. Du är energikrävande och jag får inte ut något av att ha dig som vän."
Hon:
"Ursäkta? Jag har suttit och lyssnat och bara funnits för dig. Jag har inte lämpat över mina problem över dig utan hållt det inom mig. Är dig evigt tacksam för våren och sommaren men eftersom att du dragit dig undan när jag började träffa simon så har jag inte kunnat finnas där för dig efter det… Jag frågade dig i somras om det skulle leda till problem, du sa då att det inte skulle det. Kanske ska vara ärlig nästa gång någon frågar dig det."
Jag:
"Jag har inget mer att tillägga, jag har sagt mitt."
Hon:
"Jo jag vet. Det brukar ju vara så med lisa som blir sur och dum i huvudet när hon inte får som hon vill…"
Jag:
"Haha, gulligt :) ”I och med att det är jul, så tänker jag inte säga något elakt tillbaka”"
Hon:
"Nej du gjorde något värre än att säga något elakt!"
Jag:
"Du menar att jag var ärlig?"
Hon:
"Nej det är just det du inte är."
Jag:
"Nej du har rätt, det var en dum lögn. Jag vill egentligen fortsätta vara din vän men jag hade tråkigt och behövde någon att tjafsa med."
Hon:
"Nej det tror jag inte heller. Utan du säger inte hela sanningen och det är det som gör mig förbannad."
Jag:
"Kom nu ihåg, att det hade jag helst hållt för mig själv för att inte såra dig. Du är krävande, dryg och jobbig att lyssna på. Du är blind för allt folk omkring dig gör för dig och har en förmåga att bli osams med alla. Du trampar på folk och får ingen att känna sig bättre. Det är tragiskt att ditt beteende redan nu speglas i din tvååriga dotter och att du kallar henne för terrorist eftersom det egentligen är du som är det och har gjort henne likadan. Sedan kan jag inte förstå hur du kan byta killar som underkläder när du har ett barn att tänka på som ju faktiskt behöver en fadersbild i sitt liv. Är dock inte chockad över att de inte vill stanna hos dig när du inte är klar med en kille innan du går till nästa. Du är kär i kärleken och skulle aldrig klara att stå på egna ben."
Hon:
"Wow du kunde! Att det är mitt fel att (dottern) är dryg är jag fullt medveten om, men att det är fel av mig att försöka hitta en pappa till henne är verkligen inte fel. Nog ser jag vad mina vänner gör för och mot mig och jag vet att jag är dålig på att tacka de. Jag har legat ordentligt djupt i en deprission utan dess like och tycker det är väldigt konstigt att mina vänner går när jag äntligen är på topp. En riktig vän skulle inte göra så. Att jag byter killar som underkläder är en ordentlig överdrift. Jag har blivit så bränd att du nog inte ser det, du vet inte ens en liten del av allt som jag har varit med om med någon av mina killar. Nej, jag kan inte stå på egna ben för jag vill inte. Jag är ingen ensam varg utan trivs i en relation… Sen att du ser mig som allt det som du beskrev är upp till dig att tycka så. Om ingen säger något så kan jag heller inte ändra på mig.."
Jag:
"Jag vad inte om en förklaring, det var det du som gjorde. Jag tror inte att du är på topp, jag tror att du är manodepressiv. Och nej, jag är nog ingen äkta vän."
Hon:
"Jag är långt från manodeprisiv då jag själv står med någon som lider av det nära mig… Tro mig det är du inte, för en äkta vän hade inte sagt det på fb.."
Jag:
"Då förstår du kanske varför jag valde att skriva det där ;)"
Hon:
Nej det gör jag inte…
Jag:
"För att jag är en omogen skitunge."
Hon:
"Tänka sig. Både du och simon använder samma uttryck när ni ska avsluta med mig."
Jag:
Vi gillar varandra, men inte dig.
Hon:
"Nej det vet jag. Och min inställning till framför allt dig har ändrats drastiskt. Fan vad jag ångrar att släppte in dig i bromma!"
Jag:
"Men söta du ska vi leka den leken så har jag betydligt mer än du att ångra. Men jag tror inte på att ångra saker, jag lär mig från dem istället."
Hon:
"Ja jag orkar inte mer nu. Att ha vänner som inte kan finnas till hands när man mår bra är inte riktiga vänner och de vill jag inte ha i mitt liv… Ha ett jävligt patetiskt liv."
Jag:
"Nej tack, jag trivs rätt bra med det liv jag har, jag behöver inte ditt också. Men du? Även om jag inte vill vara din vän så önskar jag dig inte ett dåligt liv. Snarare tvärt om."
Jag:
"God jul förresten."
Hon:
"Dra åt helvete"
Jag:
"Nu är jag säkrare än någonsin på att jag fattat rätt beslut. Tack!"
Hon:
"Och jo jag önskar dig det värsta liv du kan få… För du förtjänar inget i världen med tanke på den människa du är! Ego är vad DU är. Det och inget annat."
Hon:
"Tro mig. Det har jag också!"
Jag:
"Jag tror inte riktigt du vet vad ego är för något."
Hon:
"Jag vet mer än du tror"
Jag:
"Jag betvivlar i detta fall med tanke på hur mycket jag gjort för dig. Och att du ångrar det enda du gjort för mig ;)"
Hon:
"Det är lätt att säga saker när man är arg. Borde du veta om mig vid det här laget"
Jag:
"Oj, jag glömde visst! Jag är less på att du inte kan kontrollera dina känslor och akta vad du säger när du är upprörd. Vid din ålder borde du ha lärt dig att ta ett djupt andetag innan du pratar."
Hon:
"Nej inte när jag är arg och det står jag för"
Jag:
"Jag skulle tro att det är en av anledningarna till varför du bråkar med dina vänner så ofta."
Hon:
"Tror gör man i kyrkan. Och nej, mina vänner bråkar jag inte med."
Jag:
"Säger du det så ;) Vad sägs om lite självreflekterande?"
fredag 25 december 2009
torsdag 26 november 2009
Jag borde. Jag måste. Om jag ändå kunde få det till "Jag ska" istället så skulle studierna gå mycket bättre. Matte är ju kul, jag älskar ju matematik! Förstår inte varför jag har så svårt att hitta motivationen.
Det skulle kunna vara för att jag nu studerat i två och ett halvt år..
Jag börjar komma igång ordentligt med träningen igen, det är jävligt skönt. Denna vecka har det dock bara blivit i måndags, men det är för att jag jobbade igår när passet var. Jag hade tänkt att gå på step idag, men tydligen är det body pump.. Vågar jag ge mig på det igen? Jag har inte provat sedan jag opererades i mars, men jag borde vara redo. Jag känner mig stark i kroppen och nyckelbenet ger mig inga bekymmer just nu! Nu är det bara den förbannade tån som besvärar mig, haha!
Jag har bestämt mig för något som jag velat sedan jag var tonåring. Och jag är jävligt glad över mitt beslut!
Det skulle kunna vara för att jag nu studerat i två och ett halvt år..
Jag börjar komma igång ordentligt med träningen igen, det är jävligt skönt. Denna vecka har det dock bara blivit i måndags, men det är för att jag jobbade igår när passet var. Jag hade tänkt att gå på step idag, men tydligen är det body pump.. Vågar jag ge mig på det igen? Jag har inte provat sedan jag opererades i mars, men jag borde vara redo. Jag känner mig stark i kroppen och nyckelbenet ger mig inga bekymmer just nu! Nu är det bara den förbannade tån som besvärar mig, haha!
Jag har bestämt mig för något som jag velat sedan jag var tonåring. Och jag är jävligt glad över mitt beslut!
söndag 22 november 2009
Jag vet att jag borde känna ångest, men vad som är gjort går inte att förändra. Jag kan inte få det ogjort, jag kan bara be om ursäkt och hoppas på att du ska acceptera ursäkten. Jag förväntar mig inte att du ska göra det för det där var en av de mest tanklösa saker jag gjort på väldigt länge... Och jag hatar mig själv för att jag gjorde det och för att det gjorde dig ledsen.
Men det går ju alltid att, som sagt, hoppas att du ska förlåta mig någon dag!
Jag står fast vid mina tidigare inlägg. Inget har förändrats, det har bara lättats lite. Tårarna verkar ha torkat för tillfället.
Men det går ju alltid att, som sagt, hoppas att du ska förlåta mig någon dag!
Jag står fast vid mina tidigare inlägg. Inget har förändrats, det har bara lättats lite. Tårarna verkar ha torkat för tillfället.
tisdag 3 november 2009
I somras kom T in i butiken och fick mitt hjärta att stanna och satte snurr på min hjärna. Hade någon frågat mig då hade jag aldrig trott att jag skulle reagera likadant om du kom in i november..
Usch jag vill bara gråta. Jag saknar dig Daniel, jag saknar oss. Jag saknar sommaren. Jag saknar dina händer, din röst, dina läppar, dina ord...
Och jag hatar att jag gör det!! Jag hatar att jag ens BEHÖVER sakna sig.
Fy fan fy fan fy fan fy fan.
Usch jag vill bara gråta. Jag saknar dig Daniel, jag saknar oss. Jag saknar sommaren. Jag saknar dina händer, din röst, dina läppar, dina ord...
Och jag hatar att jag gör det!! Jag hatar att jag ens BEHÖVER sakna sig.
Fy fan fy fan fy fan fy fan.
söndag 18 oktober 2009
D.
Samtidigt som det gör mig lite ledsen att jag inte skrivt mer om dig för att kunna gå längs memory lane, så är jag glad för det just nu. Jag skulle inte orka läsa vad jag skrivit när vi haft det bra för det skulle bara få mig att börja lipa. Igen liksom.
Du var, är, en av de bästa sakerna som hänt mig på väldigt länge. Det sa jag redan från början och det står jag fast vid. Jag är glad att jag haft en underbar sommar med dig, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att om jag inte hade låtit det hända så hade jag inte mått så här nu.
Jag har ju inte gjort något fel. Jag har låtit dig behandla mig som jag-vet-inte-vad och bara svalt det med hull och hår. Jag har varit den stabila, trygga, omtänksamma och eftertänksamma av oss och ändå är det du som...
Det är patetiskt att jag var tvungen att DRA ur dig det, att JAG var tvungen att "göra slut" ÅT dig. Att du är för feg för att på eget initiativ säga orden.
Och du? Jag tror inte ett dugg på att du inte vet. För jag vet, jag känner det ju. Det kommer inifrån och det är något man inte kan hindra. Men jag tror också att genom att säga så, så gör du det lättare för dig själv. Och jag fårstår fullt varför du inte har tid, jag hade gjort samma val som du om jag varit i din sits.
Du var, är, en av de bästa sakerna som hänt mig på väldigt länge. Det sa jag redan från början och det står jag fast vid. Jag är glad att jag haft en underbar sommar med dig, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att om jag inte hade låtit det hända så hade jag inte mått så här nu.
Jag har ju inte gjort något fel. Jag har låtit dig behandla mig som jag-vet-inte-vad och bara svalt det med hull och hår. Jag har varit den stabila, trygga, omtänksamma och eftertänksamma av oss och ändå är det du som...
Det är patetiskt att jag var tvungen att DRA ur dig det, att JAG var tvungen att "göra slut" ÅT dig. Att du är för feg för att på eget initiativ säga orden.
Och du? Jag tror inte ett dugg på att du inte vet. För jag vet, jag känner det ju. Det kommer inifrån och det är något man inte kan hindra. Men jag tror också att genom att säga så, så gör du det lättare för dig själv. Och jag fårstår fullt varför du inte har tid, jag hade gjort samma val som du om jag varit i din sits.
måndag 28 september 2009
fredag 7 augusti 2009
Magont
Det är väl klart att jag inte kan få må bra någongång.
Självklart måste jag springa på dina vänner, en efter en.
Det har inte slagit mig förrän jag såg J; att vista sig i Falun/Borlänge innebär att jag kommer att riva upp de blekrosa ärren till blödande sår som på nytt måste plåstras om och läkas.
Panik. Hjärtklappning. Skakningar.
Jag pratade med dig för första gången på över fyra år.
Du förtjänar inte att se så oförskämt bra ut. Varför måste du göra det?
Först stirrade jag bara på dig. Sen formade jag munnen till ett O och blåste ut, det kändes så otroligt jobbigt. Självklart tog det en evighet med kunden innan dig, så vi stod stilla och stirrade på varandra i vad som kändes till tidens ände.
Han: Hej
Jag: Hej
Han: Är det bra med dig?
Jag: Ja... är det bra med dig?
Han: Jodå.
Han: En röd prince också.
Han sträckte mig kortet, jag pekade på kortdragaren.
Jag: 90 blev det.
Jag sträckte kvittot mot han, han gav mig bara en blick.
Jag slängde kvittot, tog ett djupt andetag och fortsatte med nästa kund.
Jag darrade i över en halvtimme efteråt och visste varken ut eller in. Jag blev så förbannat chockad - varför var du tvungen att komma in? Varför ställa dig i min kö?
Jag har fortfarande ont i magen, och det är ändå snart 12 timmar sedan.
Jag har skickat ett sms; Mot alla odds lyckas du komma in när just jag jobbar, något jag inte gör överdrivet ofta. Köp en triss!
Och jag har inte fått något svar, vilket jag inte förväntat mig heller.
Fan fan fan, vad ska D tro?
PS. Som grädde på moset badade jag min en vecka gamla telefon idag med.
Självklart måste jag springa på dina vänner, en efter en.
Det har inte slagit mig förrän jag såg J; att vista sig i Falun/Borlänge innebär att jag kommer att riva upp de blekrosa ärren till blödande sår som på nytt måste plåstras om och läkas.
Panik. Hjärtklappning. Skakningar.
Jag pratade med dig för första gången på över fyra år.
Du förtjänar inte att se så oförskämt bra ut. Varför måste du göra det?
Först stirrade jag bara på dig. Sen formade jag munnen till ett O och blåste ut, det kändes så otroligt jobbigt. Självklart tog det en evighet med kunden innan dig, så vi stod stilla och stirrade på varandra i vad som kändes till tidens ände.
Han: Hej
Jag: Hej
Han: Är det bra med dig?
Jag: Ja... är det bra med dig?
Han: Jodå.
Han: En röd prince också.
Han sträckte mig kortet, jag pekade på kortdragaren.
Jag: 90 blev det.
Jag sträckte kvittot mot han, han gav mig bara en blick.
Jag slängde kvittot, tog ett djupt andetag och fortsatte med nästa kund.
Jag darrade i över en halvtimme efteråt och visste varken ut eller in. Jag blev så förbannat chockad - varför var du tvungen att komma in? Varför ställa dig i min kö?
Jag har fortfarande ont i magen, och det är ändå snart 12 timmar sedan.
Jag har skickat ett sms; Mot alla odds lyckas du komma in när just jag jobbar, något jag inte gör överdrivet ofta. Köp en triss!
Och jag har inte fått något svar, vilket jag inte förväntat mig heller.
Fan fan fan, vad ska D tro?
PS. Som grädde på moset badade jag min en vecka gamla telefon idag med.
måndag 27 juli 2009
Min yrkeschaufför!
Det här är första och enda inlägget till dig - jag hade lovat mig att inte skriva ett sådant men gör jag inte det tror jag att jag spricker!
Jag kan inte förstå hur snabbt du har kommit att betyda så otroligt mycket och bli så viktig för mig. Det var alldeles nyss vi träffades - bara... (räknar) 31 dagar sedan vi träffades och därmed 40 dagar sedan vi först hade kontakt. Du har brytit dig in i min hjärna och bitit dig fast, du upptar varje tanke och finns i varje andetag jag tar.
Jag känner mig så trygg när jag är i ditt sällskap, både för att jag känner att du är mån om mig men också för att jag totalt kan slappna av och vara mig själv. Anledningen till detta är ganska enkel - du och jag är gjorda av samma virke.
Du är en underbar människa. Du är intelligent och du har ett otroligt djup jag har svårt att förstå. Du har livserfarenhet och kan därmed sätta dig in i det mesta och känna empati. Du är rolig på ett gulligt sätt och även om jag kanske inte alltid uppskattar din humor så gillar jag den :)
Du har intressen som du både kan dela med dig av och behålla för dig själv vilket innebär att vi både kan spendera mycket tid tillsammans likavän som vi kan spendera den var för sig.
Vi är så grymt jämnställda - ingen av oss känner sig överlägsen den andra i fråga om intelligens eller erfarenhet av livet. Jag har levt, du har levt. Däremot är du en hel jävla del bättre än jag på att köra bil :P
Jag kan inte förstå hur snabbt du har kommit att betyda så otroligt mycket och bli så viktig för mig. Det var alldeles nyss vi träffades - bara... (räknar) 31 dagar sedan vi träffades och därmed 40 dagar sedan vi först hade kontakt. Du har brytit dig in i min hjärna och bitit dig fast, du upptar varje tanke och finns i varje andetag jag tar.
Jag känner mig så trygg när jag är i ditt sällskap, både för att jag känner att du är mån om mig men också för att jag totalt kan slappna av och vara mig själv. Anledningen till detta är ganska enkel - du och jag är gjorda av samma virke.
Du är en underbar människa. Du är intelligent och du har ett otroligt djup jag har svårt att förstå. Du har livserfarenhet och kan därmed sätta dig in i det mesta och känna empati. Du är rolig på ett gulligt sätt och även om jag kanske inte alltid uppskattar din humor så gillar jag den :)
Du har intressen som du både kan dela med dig av och behålla för dig själv vilket innebär att vi både kan spendera mycket tid tillsammans likavän som vi kan spendera den var för sig.
Vi är så grymt jämnställda - ingen av oss känner sig överlägsen den andra i fråga om intelligens eller erfarenhet av livet. Jag har levt, du har levt. Däremot är du en hel jävla del bättre än jag på att köra bil :P
fredag 24 juli 2009
Jag vet inte
Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Ena sekunden är jag helt övertygad, i nästa så äcklad att jag blir mörkrädd. "Jag vet inte" "Det spelar ingen roll" "Jag har ingen aning".
Snälla, skaffa dig en jävla uppfattning då.
Hur fan ska jag veta om inte du vet? Jag är varken tankeläsare eller bra på att gissa. Det är småbarnsfasoner att svara sådär på varje fråga jag ställer. Om du verkligen inte har några svar så kanske du ska fundera på att besvara dem, och så får jag återkomma när du har ett bättre grepp om vem fan du är. Och vad du gillar.
Frustrationen har kommit krypande de senaste dagarna och ikväll rann det bara över. Jag blev verkligen fly förbannad och du likaså, men jag måste få vara det. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, jag orkar inte höra "Jag vet inte" en enda gång till.
"Varför är du nere?"
-"Jag vet inte"
"Vad gillar du?"
-"Jag har ingen aning"
"Vad tänker du på?"
-"Jag vet verkligen inte"
"Vart ska vi åka?"
-"Jag vet inte"
"Vad vill du äta?"
-"Jag vet inte" (alt. "Ingenting")
Hur länge ska jag behöva stå ut innan du ger mig svar på dessa vardagliga, enkla frågor?! Som det känns just nu står jag inte ut en enda dag till.
Ena sekunden är jag helt övertygad, i nästa så äcklad att jag blir mörkrädd. "Jag vet inte" "Det spelar ingen roll" "Jag har ingen aning".
Snälla, skaffa dig en jävla uppfattning då.
Hur fan ska jag veta om inte du vet? Jag är varken tankeläsare eller bra på att gissa. Det är småbarnsfasoner att svara sådär på varje fråga jag ställer. Om du verkligen inte har några svar så kanske du ska fundera på att besvara dem, och så får jag återkomma när du har ett bättre grepp om vem fan du är. Och vad du gillar.
Frustrationen har kommit krypande de senaste dagarna och ikväll rann det bara över. Jag blev verkligen fly förbannad och du likaså, men jag måste få vara det. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, jag orkar inte höra "Jag vet inte" en enda gång till.
"Varför är du nere?"
-"Jag vet inte"
"Vad gillar du?"
-"Jag har ingen aning"
"Vad tänker du på?"
-"Jag vet verkligen inte"
"Vart ska vi åka?"
-"Jag vet inte"
"Vad vill du äta?"
-"Jag vet inte" (alt. "Ingenting")
Hur länge ska jag behöva stå ut innan du ger mig svar på dessa vardagliga, enkla frågor?! Som det känns just nu står jag inte ut en enda dag till.
måndag 20 juli 2009
Helgen.
Helgen var det ja. Vart ska jag börja?
Fredag. Jag jobbade, kom ifrån jobbet i tid, duschade och fixade. Stockholm. Allt gick bra fram till då ungefär.
När jag kom ned till Sthlm och tittade in i vindsförrådet inser jag att någon ANNAN har låst det och stoppat in sina saker i det. Lite av mina grejer ligger kvar - som ett skrivbord, en tv-bänk och förmodligen två kartonger med diverse saker i. Mina fem flyttkartonger, som jag från början sökte, syns inte till. Däremot finner jag min dator UTANFÖR förrådet - likaså min skrivbordsstol och en kartong med lite prytlar.
Detta gör mig naturligtvis förbannad som fan så jag går ned igen och kommer fram till att det vore bra att avreagera sig på att dra dammsugaren ett varv. D kommer i närheten av mig och det enda jag får ur mig är;
"Rör inte vid mig, det blir bara värre då"
Han replikerar med;
"Nej, det ska jag inte göra" och går snäll och sätter sig på balkongen, drar livlinan ring en vän och kedjeröker två cigaretter för att avreagera sig.
Fortsättningen av kvällen går okej, och jag kommer upp i tid dagen efter för att lagom hinna packa de enda fem kartonger jag har. Vi lastar dem på det lilla, lilla släpet och åker till Johanna.
Hos Johanna ska vi flytta. Hon berättade initialt att vi skulle vara ett helt gäng, men det blir bara D (ryggskada), Jag (nyckelbenet) och Johanna (hm... otränad?) så det tar hundra år, sliter sönder Dannes rygg och mitt nyckelben.
Såklart blev vi sena tillbaka till Falun. Vi hade planerat att ligga i sängen vid sex ungefär, men klockan halv nio rullar vi in i Falun. Vi åkter till mina föräldrar med kartongerna och åker och lämnar släpet vid Canon. Vi kommer på att vi såklart glömt kylväskan, så vi åker tillbaka till Krondiket igen.
Längst ned i backen lägger jag och pappa på, och halvvägs upp kör vi på något som känns som ett gupp eller en grop. Men nejdå - det var två KATTER. Den ena fläks upp totalt och tarmar och grejer flyter sakta ur den, och den andra rör på sig så länge att jag får panik och stortjuter. Pappa kommer, mamma kommer.
Den ena katten tillhörde ett stackars äldre par som för några år sedan förlorat en annan katt vilket på något vis gjorde det hela värre.
Det kändes så ruttet att vi aldrig såg katterna - de sprang in mellan hjulparen och den ena tog vänster bak, och den andra någonstans under. Vi hade ju inte ens en chans att väja för de stackars små liven :( Daniel blev väldigt chockad och bara stod och skaka samtidigt som han stirrade rakt fram på ingenting i kanske en timme. Han pratade först när mamma frågade om det var första gången han körde på ett djur och han fick fram ett skrovligt "Ja." Behöver jag säga att jag körde hem oss?
Sedan kunde vi självklart inte somna, och sist jag tittade på klockan var hon ett. Vi satte ändå klockan på halv sex, men vi vaknade inte till liv förrän halv åtta. Klockan åtta var vi på ICA Maxi och ytterligare 20 minuter senare hade vi tankat och var på väg mot Norge.
Resan gick faktiskt förvånansvärt bra, ingen av oss var vidare trött och vi lyckades hålla stämningen och humöret uppe. Inne i Norge sa GPSen att vi skulle köra över en bro som självklart, i helgens anda, var avstängd. Vi fick ta en liten omväg och sedan var vi på banan igen!
När vi till slut kom till en sjö fanns det ingenstans att stanna, inte ens en vägren. Vi fick programera om GPSen tre gånger innan vi till slut fann en liten skogsstig att åka in på. Skogsvägen ledde såklart fram till någons stuga, men det var ingen där så vi ställde bilen där och gick å fiskade i regnet.
Det var ungefär nu jag insåg vad det innebar att ha glömt regnkläderna. Danne hade sina regnbyxor, men ingen regnjacka. Jag hade varken eller. Vi båda blev kalla och blöta och gav upp alldeles för fort....
Vi gick tillbaka till bilen och kom fram till att vi skulle grilla krov på stugans veranda, något som verkade mycket mer mysigt än vad det var. Inga bestick hade vi att vända korven med, och inget vettigt att släcka grillen med. Vi fyllde en plastpåse på stuprännan, släckte elden och började bege oss hemåt.
På vägen hem var vi såklart tvugna att tanka, och inget jet fanns inom ett vettigt avstånd. Vi tankade lite på statoil och hoppades att det skulle räcka till Borlänge. Vilket det faktiskt gjorde, men väl på Jet så var mitt kort spärrat! Jag har betalat fakturan för juni så ingen förklarbar anledning verkar finnas...
Sedan var vi äntligen i Falun. Vi stannade lite snabbt på volvo och tänkte att oturen för helgen var slut, men väl inne på volvo fungerade inte D's kort. Trots att han två minuter tidigare hade kontrollerat att han verkligen hade pengar....
Well well, vi åkte hem och la oss och sov så fort det bara gick!
Fredag. Jag jobbade, kom ifrån jobbet i tid, duschade och fixade. Stockholm. Allt gick bra fram till då ungefär.
När jag kom ned till Sthlm och tittade in i vindsförrådet inser jag att någon ANNAN har låst det och stoppat in sina saker i det. Lite av mina grejer ligger kvar - som ett skrivbord, en tv-bänk och förmodligen två kartonger med diverse saker i. Mina fem flyttkartonger, som jag från början sökte, syns inte till. Däremot finner jag min dator UTANFÖR förrådet - likaså min skrivbordsstol och en kartong med lite prytlar.
Detta gör mig naturligtvis förbannad som fan så jag går ned igen och kommer fram till att det vore bra att avreagera sig på att dra dammsugaren ett varv. D kommer i närheten av mig och det enda jag får ur mig är;
"Rör inte vid mig, det blir bara värre då"
Han replikerar med;
"Nej, det ska jag inte göra" och går snäll och sätter sig på balkongen, drar livlinan ring en vän och kedjeröker två cigaretter för att avreagera sig.
Fortsättningen av kvällen går okej, och jag kommer upp i tid dagen efter för att lagom hinna packa de enda fem kartonger jag har. Vi lastar dem på det lilla, lilla släpet och åker till Johanna.
Hos Johanna ska vi flytta. Hon berättade initialt att vi skulle vara ett helt gäng, men det blir bara D (ryggskada), Jag (nyckelbenet) och Johanna (hm... otränad?) så det tar hundra år, sliter sönder Dannes rygg och mitt nyckelben.
Såklart blev vi sena tillbaka till Falun. Vi hade planerat att ligga i sängen vid sex ungefär, men klockan halv nio rullar vi in i Falun. Vi åkter till mina föräldrar med kartongerna och åker och lämnar släpet vid Canon. Vi kommer på att vi såklart glömt kylväskan, så vi åker tillbaka till Krondiket igen.
Längst ned i backen lägger jag och pappa på, och halvvägs upp kör vi på något som känns som ett gupp eller en grop. Men nejdå - det var två KATTER. Den ena fläks upp totalt och tarmar och grejer flyter sakta ur den, och den andra rör på sig så länge att jag får panik och stortjuter. Pappa kommer, mamma kommer.
Den ena katten tillhörde ett stackars äldre par som för några år sedan förlorat en annan katt vilket på något vis gjorde det hela värre.
Det kändes så ruttet att vi aldrig såg katterna - de sprang in mellan hjulparen och den ena tog vänster bak, och den andra någonstans under. Vi hade ju inte ens en chans att väja för de stackars små liven :( Daniel blev väldigt chockad och bara stod och skaka samtidigt som han stirrade rakt fram på ingenting i kanske en timme. Han pratade först när mamma frågade om det var första gången han körde på ett djur och han fick fram ett skrovligt "Ja." Behöver jag säga att jag körde hem oss?
Sedan kunde vi självklart inte somna, och sist jag tittade på klockan var hon ett. Vi satte ändå klockan på halv sex, men vi vaknade inte till liv förrän halv åtta. Klockan åtta var vi på ICA Maxi och ytterligare 20 minuter senare hade vi tankat och var på väg mot Norge.
Resan gick faktiskt förvånansvärt bra, ingen av oss var vidare trött och vi lyckades hålla stämningen och humöret uppe. Inne i Norge sa GPSen att vi skulle köra över en bro som självklart, i helgens anda, var avstängd. Vi fick ta en liten omväg och sedan var vi på banan igen!
När vi till slut kom till en sjö fanns det ingenstans att stanna, inte ens en vägren. Vi fick programera om GPSen tre gånger innan vi till slut fann en liten skogsstig att åka in på. Skogsvägen ledde såklart fram till någons stuga, men det var ingen där så vi ställde bilen där och gick å fiskade i regnet.
Det var ungefär nu jag insåg vad det innebar att ha glömt regnkläderna. Danne hade sina regnbyxor, men ingen regnjacka. Jag hade varken eller. Vi båda blev kalla och blöta och gav upp alldeles för fort....
Vi gick tillbaka till bilen och kom fram till att vi skulle grilla krov på stugans veranda, något som verkade mycket mer mysigt än vad det var. Inga bestick hade vi att vända korven med, och inget vettigt att släcka grillen med. Vi fyllde en plastpåse på stuprännan, släckte elden och började bege oss hemåt.
På vägen hem var vi såklart tvugna att tanka, och inget jet fanns inom ett vettigt avstånd. Vi tankade lite på statoil och hoppades att det skulle räcka till Borlänge. Vilket det faktiskt gjorde, men väl på Jet så var mitt kort spärrat! Jag har betalat fakturan för juni så ingen förklarbar anledning verkar finnas...
Sedan var vi äntligen i Falun. Vi stannade lite snabbt på volvo och tänkte att oturen för helgen var slut, men väl inne på volvo fungerade inte D's kort. Trots att han två minuter tidigare hade kontrollerat att han verkligen hade pengar....
Well well, vi åkte hem och la oss och sov så fort det bara gick!
onsdag 8 juli 2009
Blurr
Av allt jag vill allra minst, så är nummer ett att aldrig såra dig. Varför har jag nu gjort det?
Allt är en enda röra. Det känns som att hela världen snurrar runt omkring mig och jag själv inte hinner med. Som att allt är i rörelse medan jag försöker hitta en fast punkt - du. Men du är inte den fasta punkt du brukar vara, det är mycket på grund av det som hänt oss emellan som allt är blurrigt och otydligt.
Jag var först så säker, men sedan du åkt hem är jag inte alls säker längre. Vilken väg ska jag gå? Den säkra, välbekanta bredvid dig eller den nya, spännande vägen?
Det finns såklart fördelar med båda valen, men jag kan just nu bara se nackdelar med det välbekanta.
Vad händer om en månad, ett år? Kommer du fortfarande att känna på det här sättet? Dessa känslor har trollats fram över en natt hos dig, och de har aldrig funnits där innan. Varför ska jag då välja att gå bredvid dig? Jag vill kunna se långsiktigt nu; jag söker inget för "nuet". Jag vill inom en inte för snar framtid vara sambo och längre fram bilda en liten familj.
Hur långt tänker du? Tänker du nu, sen eller du kanske rent av inte ens vet?
På något vis har du suddat mina känslor så att de inte längre är så kristallklara. Ska jag vara arg på dig för det, bli fundersam över vad det egentligen var för känsla eller ska jag bara acceptera?
Allt är en enda röra. Det känns som att hela världen snurrar runt omkring mig och jag själv inte hinner med. Som att allt är i rörelse medan jag försöker hitta en fast punkt - du. Men du är inte den fasta punkt du brukar vara, det är mycket på grund av det som hänt oss emellan som allt är blurrigt och otydligt.
Jag var först så säker, men sedan du åkt hem är jag inte alls säker längre. Vilken väg ska jag gå? Den säkra, välbekanta bredvid dig eller den nya, spännande vägen?
Det finns såklart fördelar med båda valen, men jag kan just nu bara se nackdelar med det välbekanta.
Vad händer om en månad, ett år? Kommer du fortfarande att känna på det här sättet? Dessa känslor har trollats fram över en natt hos dig, och de har aldrig funnits där innan. Varför ska jag då välja att gå bredvid dig? Jag vill kunna se långsiktigt nu; jag söker inget för "nuet". Jag vill inom en inte för snar framtid vara sambo och längre fram bilda en liten familj.
Hur långt tänker du? Tänker du nu, sen eller du kanske rent av inte ens vet?
På något vis har du suddat mina känslor så att de inte längre är så kristallklara. Ska jag vara arg på dig för det, bli fundersam över vad det egentligen var för känsla eller ska jag bara acceptera?
onsdag 1 juli 2009
fredag 29 maj 2009
Renovering
Jag har äntligen börjat renovera lägenheten men inte visste jag att förberedelserna är så grymma! Nio skåp jag måste tömma helt och förflytta innehållet till mitt enda andra rum. Just nu har jag en klädhängare med hela min garderob , åtta skokartonger, fyra plastlådor och en jävla massa påsar ståeendes bredvid sängen.
Det är en lång trip längs memory lane, med allt ifrån foton till små lappar från Tommy.
Nästa vecka ska jag riva ut mina gamla fula skåp både i köket och i hallen. Så fort jag vet hur man gör ska jag riva halva väggen in till köket och riva upp golvet. Jag har valt ut ett perfekt golv, ett i ask!
Jag har undrat i ett par dagar nu - hur kommer sig att det gör så ont just nu? Fick dock ett tecken idag, en insinuering att om saker varit annorlunda så hade han.. Så, jag tror att jag helt enkelt ska fortsätta hoppas :)
Det är en lång trip längs memory lane, med allt ifrån foton till små lappar från Tommy.
Nästa vecka ska jag riva ut mina gamla fula skåp både i köket och i hallen. Så fort jag vet hur man gör ska jag riva halva väggen in till köket och riva upp golvet. Jag har valt ut ett perfekt golv, ett i ask!
Jag har undrat i ett par dagar nu - hur kommer sig att det gör så ont just nu? Fick dock ett tecken idag, en insinuering att om saker varit annorlunda så hade han.. Så, jag tror att jag helt enkelt ska fortsätta hoppas :)
måndag 25 maj 2009
Du
Jag kan inte ens formulera orden i mitt huvud, men jag vill ändå göra ett försök. Jag känner mig sviken, trampad på, ledsen och besviken. Jag tror inte jag vet varför ens, för jag fick nog allt jag ville ha.
Jag fick en svartsjuk flickvän som pratade skit om mig inför alla som ville lyssna. Jag fick närhet av någon och jag fick närhet till dig. Jag fick leenden, blickar bakom hennes rygg, samhörighet.. Jag fick se att du är den jag trodde att du var, jag fick se att vi både passar och arbetar bra ihop. Jag fick viskningar, blinkningar..
Jag fick höra att det syntes på dig från långt håll.
Varför känner jag mig så ledsen; så uttömd på hopp och tålamod?
Jag frågar mig hela tiden - ska jag sluta hoppas helt? ska jag sluta vänta? ska jag bara ge upp och rulla ihop mig till en boll under täcket, känna efter och bara gråta?
Jag fick en svartsjuk flickvän som pratade skit om mig inför alla som ville lyssna. Jag fick närhet av någon och jag fick närhet till dig. Jag fick leenden, blickar bakom hennes rygg, samhörighet.. Jag fick se att du är den jag trodde att du var, jag fick se att vi både passar och arbetar bra ihop. Jag fick viskningar, blinkningar..
Jag fick höra att det syntes på dig från långt håll.
Varför känner jag mig så ledsen; så uttömd på hopp och tålamod?
Jag frågar mig hela tiden - ska jag sluta hoppas helt? ska jag sluta vänta? ska jag bara ge upp och rulla ihop mig till en boll under täcket, känna efter och bara gråta?
tisdag 19 maj 2009
Vi
Jag har länge stört mig på alla som i ett förhållande förlorar sitt "jag". Det är "vi" hit, "vi" dit, men aldrig "jag". "Vi ska göra..", "Vi är bjudna..", "Vi ska till..", "Våra vänner..", "Vår familj..". Jag är livrädd för att tappa mitt "jag" när jag väl träffar någon - jag har jobbat länge och hårt för att trivas med mig själv och vill inte låta den personen försvinna. Om någon av mina vänner bjuder mig på en fest vill jag kunna gå på den ensam, jag vill kunna resa ensam, besöka min familj ensam, vara ensam hemma..
fredag 24 april 2009
:)
Ojoj, jag trodde verkligen att det skulle vara mig emot att vara borta i fem veckor från träningen. Första passet gick sådär, men passet igår (andra) gick så bra så att jag blev förvånad! Jag hängde med, tappade knappt takten och blev knappt besvärad av mitellan!
Dessutom! Jag mätte mig imorse. Jag har minskat ytterligare :)
Sedan 28e oktober:
Lår: 5 cm
Midja: 7 cm
Mage: 11 cm
Efter denna upptäckt kunde jag ju bara inte låta bli att prova gamla byxor. Jag fann att tre par passar mig nu perfekt, och två par passar inom sinom tid :) Tänk, jag behöver inte köpa nya kläder! Jag behöver bara "växa i" mina gamla. Jag har som tur är sparat alla gamla byxor så jag har kläder i alla storlekar :)
I övrigt går allt bra med nyckelbenet, dock har det börjat komma upp fler och fler stygn genom huden. Jag har ju redan för flera veckor sedan tagit bort de ytliga stygnen, men tydligen var de tvungna att sy i underhuden för att stoppa blödning. Det är tydligen dessa stygn som börjar komma upp. Det oroar mig lite eftersom det förmodligen kommer att påverka ärret. Jag kommer få ett streck med massa runda prickar i!
När stygnen kommer upp måste jag ta bort dem eftersom det annars blir ett sår som aldrig läker..
Förstå min förvåning när jag först fann något som såg ut som fibrer från en trasa eller så i såret! Jag hade ju ingen aning om att de sytt med vanlig tråd i såret utan jag trodde att det bara var de fisketrådsliknande ytliga stygnen! :P
Dessutom! Jag mätte mig imorse. Jag har minskat ytterligare :)
Sedan 28e oktober:
Lår: 5 cm
Midja: 7 cm
Mage: 11 cm
Efter denna upptäckt kunde jag ju bara inte låta bli att prova gamla byxor. Jag fann att tre par passar mig nu perfekt, och två par passar inom sinom tid :) Tänk, jag behöver inte köpa nya kläder! Jag behöver bara "växa i" mina gamla. Jag har som tur är sparat alla gamla byxor så jag har kläder i alla storlekar :)
I övrigt går allt bra med nyckelbenet, dock har det börjat komma upp fler och fler stygn genom huden. Jag har ju redan för flera veckor sedan tagit bort de ytliga stygnen, men tydligen var de tvungna att sy i underhuden för att stoppa blödning. Det är tydligen dessa stygn som börjar komma upp. Det oroar mig lite eftersom det förmodligen kommer att påverka ärret. Jag kommer få ett streck med massa runda prickar i!
När stygnen kommer upp måste jag ta bort dem eftersom det annars blir ett sår som aldrig läker..
Förstå min förvåning när jag först fann något som såg ut som fibrer från en trasa eller så i såret! Jag hade ju ingen aning om att de sytt med vanlig tråd i såret utan jag trodde att det bara var de fisketrådsliknande ytliga stygnen! :P
onsdag 18 mars 2009
Sjuk!
Jag har varit sjuk sedan lördags eftermiddag! Jag blir galen! Idag försökte jag träna, men halva passet var jag tvungen att sitta ned för att återfå normal puls. Pulsen sjönk, andningen blev djupare istället för att öka!
I helgen kanske jag blir kvar här, Linus har inflyttningsfest och Micke verkar inte vilja fira sin födelsedag med mig. Perfekt, då är jag fri att vara här och göra som jag vill :P
Nu börjar timmarna nästan räknas ned. Bara 7 dagar kvar nu.
I helgen kanske jag blir kvar här, Linus har inflyttningsfest och Micke verkar inte vilja fira sin födelsedag med mig. Perfekt, då är jag fri att vara här och göra som jag vill :P
Nu börjar timmarna nästan räknas ned. Bara 7 dagar kvar nu.
torsdag 5 mars 2009
Uppsägning
Sådär ja. Nu har jag sagt upp mig. Jag hoppas att det gör alla lyckliga.
Jag blir galen på lillkisse, jag skulle kunna knäcka hennes nacke. Svartkatt löper just nu, otroligt trevligt. Visst borde jag sterilisera henne, men just nu har jag inga pengar till det och jag planerar ändå att ha henne som innekatt så länge jag bor kvar i Skitholm.
Jag har börjat med Step 2 nu. Det är så GRYMT mycket roligare än step 1; inget onödigt lullull i två år innan de riktiga stegen börjar. Han som leder passet vi går på (Jag och min träningskompis Nattis) är runt 35, lönnfet och ser ut som en byggarbetare. Det är ganska roligt att se honom göra alla steg knappt jag klarar!
Jag fasar för operationen. Jag tränar just nu sex dagar i veckan för att ha något att göra, och efter den kommer jag inte att kunna träna på länge.
Jag har bestämt mig för att åka hem till Falun i typ en månad efter operationen eftersom jag ändå inte kan träna och bara kommer att studera på distans. Inget binder mig till Stockholm under den tiden!
Jag blir galen på lillkisse, jag skulle kunna knäcka hennes nacke. Svartkatt löper just nu, otroligt trevligt. Visst borde jag sterilisera henne, men just nu har jag inga pengar till det och jag planerar ändå att ha henne som innekatt så länge jag bor kvar i Skitholm.
Jag har börjat med Step 2 nu. Det är så GRYMT mycket roligare än step 1; inget onödigt lullull i två år innan de riktiga stegen börjar. Han som leder passet vi går på (Jag och min träningskompis Nattis) är runt 35, lönnfet och ser ut som en byggarbetare. Det är ganska roligt att se honom göra alla steg knappt jag klarar!
Jag fasar för operationen. Jag tränar just nu sex dagar i veckan för att ha något att göra, och efter den kommer jag inte att kunna träna på länge.
Jag har bestämt mig för att åka hem till Falun i typ en månad efter operationen eftersom jag ändå inte kan träna och bara kommer att studera på distans. Inget binder mig till Stockholm under den tiden!
lördag 28 februari 2009
You're on your own.
Samtidigt som jag inte vill att helgen ska ta slut längtar jag till måndag. På måndag kommer Linda hem till mig och pluggar, och jag ska göra ett viktigt samtal.
Jag funderar på om det inte är dags ändå, vad finns egentligen att hämta? Förutom närhet till vänner och träning.
Nu kommer Simon, en person som får mig att känna mig uppskattad, intelligent och välkommen. Vi ska städa hans äckliga lägenhet idag :)
Jag funderar på om det inte är dags ändå, vad finns egentligen att hämta? Förutom närhet till vänner och träning.
Nu kommer Simon, en person som får mig att känna mig uppskattad, intelligent och välkommen. Vi ska städa hans äckliga lägenhet idag :)
torsdag 26 februari 2009
TILL MARIA; svar på din finfina kommentar.
"Säg upp dig då så har du ju alla möjligheter i världen att jobba hur mycket du vill i Falun! Hon kommer bara må dåligt om du jobbar mot din vilja.. Du är där för hennes skull, hjälper henne och då får du absolut inte påverka henne negativt.. Hon är en känslomänniska så hon känner på sig när saker och ting inte är som det ska!"
Fuck you, Maria. Jag har aldrig sagt att jag jobbar mot min vilja. Det är hela tiden DU som sagt att jag inte trivs, som säger till Sara att jag tycker att vissa saker är tråkigt. Nej, jag gillar inte att gå, men eftersom R tycker om det så vill jag ju såklart göra det. Nej, det var inte så "kul" i kista efter att jag väntat mig att bada. Att bada med R var jättekul, hon plaskar minst lika mycket i vattnet som jag tycker om att göra. Men måste allt jämt vara kul????? Jag kanske är nöjd med tillvaron även om jag inte har "roligt" hela tiden.
Men eftersom både du och Sara tydligen tycker att jag ska säga upp mig så ska jag göra det också. Jag vill inte arbeta på ett ställe där jag inte är välkommen.
Fuck you, Maria. Jag har aldrig sagt att jag jobbar mot min vilja. Det är hela tiden DU som sagt att jag inte trivs, som säger till Sara att jag tycker att vissa saker är tråkigt. Nej, jag gillar inte att gå, men eftersom R tycker om det så vill jag ju såklart göra det. Nej, det var inte så "kul" i kista efter att jag väntat mig att bada. Att bada med R var jättekul, hon plaskar minst lika mycket i vattnet som jag tycker om att göra. Men måste allt jämt vara kul????? Jag kanske är nöjd med tillvaron även om jag inte har "roligt" hela tiden.
Men eftersom både du och Sara tydligen tycker att jag ska säga upp mig så ska jag göra det också. Jag vill inte arbeta på ett ställe där jag inte är välkommen.
onsdag 25 februari 2009
Sommar
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, mina tankar är bara i en enda röra. Idag har varit en omtumlande dag med lite olika up's and down's.
Det bästa var att jag äntligen gick in i den där barnklädsbutiken jag går förbi varje gång jag ska till Friskis och träna. Jag köpte en underbar liten blå tröja med hjärtan på, en fantastiskt fin grönrandig luva med jättelång topp och ett par söta rosa strumpbyxor med röda prickar. Varför? För att jag ännu varken köpt "välkommen till världen"-present eller ettårspresent till lilla Amanda! Johannas unge är den bästa i världen :)
Butiken var minst lika underbar som expediten, hon var verkligen fantastisk.
Jag och Sara hade idag en diskussion som gjorde mig ledsen och fick mig att inse hur olycklig jag är så här långt bort från min familj. Jag fick veta att det är ett problem att jag nog inte vill jobba extra i sommar, och att det är ett problem att jag ska opereras. Operationen är något jag väntat på i över tre år, snarare fyra år, och för mig något ofantligt positivt. Jag trodde att eftersom jag var ärlig om det redan från början så skulle det inte utgöra något problem när jag väl fick en tid.
Nu har jag fått en tid, den 26e mars. I två månader kommer jag att vara en enarmad bandit och det är ett problem. Det känns som att mina två alternativ är att fortsätta jobba eller skippa operationen och det sistnämnda är i min värld inte möjligt. Jag behöver den; jag kan inte ens sova på vänster sida och har så inte kunnat göra sedan oktober 2004.
Jag har funderat sedan en tid på att söka sommarjobb i Falun, eller rättare sagt sedan förra våren, vilket alltså innebär att jag max kan jobba en dag i veckan med R. Jag känner att en tid i Falun är nog det som kommer att få mig tillbaka på banan igen och ge mig lite perspektiv men det är uppenbarligen också ett problem.
Frågan är - vad gör jag helst?
Är i Falun och arbetar förhoppningsvis heltid och får lite lugn i kroppen, eller;
Arbetar med R och tjänar kanske 7-8000 i månaden och aldrig hinner ikapp med ekonomin?
Det bästa var att jag äntligen gick in i den där barnklädsbutiken jag går förbi varje gång jag ska till Friskis och träna. Jag köpte en underbar liten blå tröja med hjärtan på, en fantastiskt fin grönrandig luva med jättelång topp och ett par söta rosa strumpbyxor med röda prickar. Varför? För att jag ännu varken köpt "välkommen till världen"-present eller ettårspresent till lilla Amanda! Johannas unge är den bästa i världen :)
Butiken var minst lika underbar som expediten, hon var verkligen fantastisk.
Jag och Sara hade idag en diskussion som gjorde mig ledsen och fick mig att inse hur olycklig jag är så här långt bort från min familj. Jag fick veta att det är ett problem att jag nog inte vill jobba extra i sommar, och att det är ett problem att jag ska opereras. Operationen är något jag väntat på i över tre år, snarare fyra år, och för mig något ofantligt positivt. Jag trodde att eftersom jag var ärlig om det redan från början så skulle det inte utgöra något problem när jag väl fick en tid.
Nu har jag fått en tid, den 26e mars. I två månader kommer jag att vara en enarmad bandit och det är ett problem. Det känns som att mina två alternativ är att fortsätta jobba eller skippa operationen och det sistnämnda är i min värld inte möjligt. Jag behöver den; jag kan inte ens sova på vänster sida och har så inte kunnat göra sedan oktober 2004.
Jag har funderat sedan en tid på att söka sommarjobb i Falun, eller rättare sagt sedan förra våren, vilket alltså innebär att jag max kan jobba en dag i veckan med R. Jag känner att en tid i Falun är nog det som kommer att få mig tillbaka på banan igen och ge mig lite perspektiv men det är uppenbarligen också ett problem.
Frågan är - vad gör jag helst?
Är i Falun och arbetar förhoppningsvis heltid och får lite lugn i kroppen, eller;
Arbetar med R och tjänar kanske 7-8000 i månaden och aldrig hinner ikapp med ekonomin?
lördag 21 februari 2009
Tröttsamt
Jag är så trött på att jag aldrig når några resultat!
Jag vill komma i mina byxor. Jag har 3cm kvar runt låren och 3cm kvar kring midjan till de passar och aldrig verkar det hända något! Det borde vara enkelt att få av just den vikten; jag är ju inte direkt så pass smal att det är svårt att minska kroppsvolymen. Jag tränar sex dagar i veckan; fem av dem är konditionsträning. Jag anstränger mig för att det verkligen ska ge något men still! Nothing, nada.
Det är så tröttsamt!
Jag vill komma i mina byxor. Jag har 3cm kvar runt låren och 3cm kvar kring midjan till de passar och aldrig verkar det hända något! Det borde vara enkelt att få av just den vikten; jag är ju inte direkt så pass smal att det är svårt att minska kroppsvolymen. Jag tränar sex dagar i veckan; fem av dem är konditionsträning. Jag anstränger mig för att det verkligen ska ge något men still! Nothing, nada.
Det är så tröttsamt!
måndag 16 februari 2009
Ointressant babbel.
Idag är en ganska jobbig dag.
Egentligen borde jag i skrivande stund befinna mig på stadsbiblioteket och läsa "Det pedagogiska kulturarvet" (typ 150 sidor...) men jag verkar inte röra på mig. Det är ganska tråkigt att läsa om pedagogik i den historiska bemärkelsen, vad bryr jag mig om vem som kom på vad?! Imorgon har jag en tidig labb, näst sista i kemi på KTH, men jag orkar inte läsa labinstruktionerna..
Det har även dykt upp ett litet dilemma. Ikväll ska jag träna eftersom jag inte gjorde det igår. Jag har bokat in två pass - det ena med en duktig tjej, Melinda, som är gravid och därmed inte lika puschig längre, det andra med friskis roligaste och galnaste ledare, Jenny.
Jag har bara lyckats boka Melinda-passet åt Anna-Ida, och jag vill ju träna med henne.
Det hade dock inte varit något dilemma om jag inte lika gärna som jag ville träna med henne vill gå på Jennys pass!
Kanske jag ska sluta tänka så själviskt och nöja mig med att gå på Jennys lördagspass..........
På Jenny-passet kommer även min träningskompis Nathalie att vara, so i wouldn't be alone.
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med veckans alla pass.
På måndagar kör just nu Melinda sitt pass, men det gör hon bara någon vecka till. Vem som sedan ersätter henne är oklart.
På tisdagar har Nathalie sitt pass, en riktigt gullig och inspirerade tjej.
På onsdagar har Lena passet, en trevlig 30-årig kvinna som det inte är något riv i och som ofta gör fel.
På torsdagar är det rullande schema.
På fredagar vilar jag.
På lördagar är det JENNYs pass!
På söndagar kör jag passet med Charlotta, en väldigt dansant tjej. Hon är duktig, men jag är inte alls lika duktig :P
Jag funderar på att byta ut onsdagspasset mot måndagspasset som jag egentligen inte brukar gå på. Problemet är ju bara att jag då tränar lördag, söndag, måndag och tisdag och sedan torsdag. Orkar jag verkligen fyra dagar i rad? Jag tror inte jag är stark nog för det ännu.
Vi får se efter denna vecka :D
Egentligen borde jag i skrivande stund befinna mig på stadsbiblioteket och läsa "Det pedagogiska kulturarvet" (typ 150 sidor...) men jag verkar inte röra på mig. Det är ganska tråkigt att läsa om pedagogik i den historiska bemärkelsen, vad bryr jag mig om vem som kom på vad?! Imorgon har jag en tidig labb, näst sista i kemi på KTH, men jag orkar inte läsa labinstruktionerna..
Det har även dykt upp ett litet dilemma. Ikväll ska jag träna eftersom jag inte gjorde det igår. Jag har bokat in två pass - det ena med en duktig tjej, Melinda, som är gravid och därmed inte lika puschig längre, det andra med friskis roligaste och galnaste ledare, Jenny.
Jag har bara lyckats boka Melinda-passet åt Anna-Ida, och jag vill ju träna med henne.
Det hade dock inte varit något dilemma om jag inte lika gärna som jag ville träna med henne vill gå på Jennys pass!
Kanske jag ska sluta tänka så själviskt och nöja mig med att gå på Jennys lördagspass..........
På Jenny-passet kommer även min träningskompis Nathalie att vara, so i wouldn't be alone.
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med veckans alla pass.
På måndagar kör just nu Melinda sitt pass, men det gör hon bara någon vecka till. Vem som sedan ersätter henne är oklart.
På tisdagar har Nathalie sitt pass, en riktigt gullig och inspirerade tjej.
På onsdagar har Lena passet, en trevlig 30-årig kvinna som det inte är något riv i och som ofta gör fel.
På torsdagar är det rullande schema.
På fredagar vilar jag.
På lördagar är det JENNYs pass!
På söndagar kör jag passet med Charlotta, en väldigt dansant tjej. Hon är duktig, men jag är inte alls lika duktig :P
Jag funderar på att byta ut onsdagspasset mot måndagspasset som jag egentligen inte brukar gå på. Problemet är ju bara att jag då tränar lördag, söndag, måndag och tisdag och sedan torsdag. Orkar jag verkligen fyra dagar i rad? Jag tror inte jag är stark nog för det ännu.
Vi får se efter denna vecka :D
söndag 15 februari 2009
Åldersnoja
En klok kvinna (http://metrobloggen.se/lararinnan) säger;
Citat: "Jag tycker det känns lite deprimerande någonstans. Det känns som att man har kommit in i en period när det är dags att bocka av alla mål som man vill uppfylla. Inte för att dessa ska vara gjorda inom några år men man kan inte skjuta på saker och ting heller.
Jag vet att jag är ung, den biologiska klockan tickar inte fullt än men den börjar sakta men säkert röra på sig. Inte för att jag vill skaffa barn och sånt på flera år men tanken på att nästa jag blir ihop med ändå ska ha viss potential för att man ska stå ut med varandra för resten av livet går inte att undvika. Jag kan inte bara ha någon för att sen dumpa honom när det passar mig. Dessutom så är det bara att inse att risken (ja, jag säger risken) för att nästa jag träffar redan har barn sen tidigare förhållanden går inte att utesluta längre. Denna situation har några få i ens umgängeskrets redan hamnat i. Jag har aldrig föreställt mig att den jag träffar redan har barn men det är bara att inse att det är fullt möjligt."
Sedan en tid tillbaka, när olika människor frågat om min ålder och konstaterat att jag i år faktiskt blir 25, har jag hyschat med ett finger framför munnen.
Jag känner precis som "Lärarinnan", att jag är gammal för att jag inte presterat något. Jag har ingen pojkvän och ser heller ingen nytta i lösryckta förbindelser, jag har ingen tanke på barn än och jag bor i en sketen etta i äckelstaden.
Jag har precis hoppat av KTH och börjat läsa på Högskolan Dalarna till lärare i matematik.
Jag har inte gjort någonting!! Jag har ångest, känner mig stressad och lite oroad. Tänk om det aldrig händer mig?
Tack Johjo för en fantastiskt underbar dag. Du är underbar!
Citat: "Jag tycker det känns lite deprimerande någonstans. Det känns som att man har kommit in i en period när det är dags att bocka av alla mål som man vill uppfylla. Inte för att dessa ska vara gjorda inom några år men man kan inte skjuta på saker och ting heller.
Jag vet att jag är ung, den biologiska klockan tickar inte fullt än men den börjar sakta men säkert röra på sig. Inte för att jag vill skaffa barn och sånt på flera år men tanken på att nästa jag blir ihop med ändå ska ha viss potential för att man ska stå ut med varandra för resten av livet går inte att undvika. Jag kan inte bara ha någon för att sen dumpa honom när det passar mig. Dessutom så är det bara att inse att risken (ja, jag säger risken) för att nästa jag träffar redan har barn sen tidigare förhållanden går inte att utesluta längre. Denna situation har några få i ens umgängeskrets redan hamnat i. Jag har aldrig föreställt mig att den jag träffar redan har barn men det är bara att inse att det är fullt möjligt."
Sedan en tid tillbaka, när olika människor frågat om min ålder och konstaterat att jag i år faktiskt blir 25, har jag hyschat med ett finger framför munnen.
Jag känner precis som "Lärarinnan", att jag är gammal för att jag inte presterat något. Jag har ingen pojkvän och ser heller ingen nytta i lösryckta förbindelser, jag har ingen tanke på barn än och jag bor i en sketen etta i äckelstaden.
Jag har precis hoppat av KTH och börjat läsa på Högskolan Dalarna till lärare i matematik.
Jag har inte gjort någonting!! Jag har ångest, känner mig stressad och lite oroad. Tänk om det aldrig händer mig?
Tack Johjo för en fantastiskt underbar dag. Du är underbar!
onsdag 11 februari 2009
...............................
Ibland funderar jag över om inte jag borde ha dåligt självförtroende. I ärlighetens namn minns jag inte ens senast jag fick en komplimang förutom när Linda sa i höstas att jag är ”street-smart”. Det var galet länge sedan Micke sa att jag ser bra ut, eller ens kommenterade huruvida jag förändrats sedan jag börjat träna. Jag tycker att jag blivit piggare, och sådant brukar synas. Inte ens det säger någon.
Jag frågade Micke för någon dag sedan om det syns på kroppen att jag tränat ett tag, och han sa ”eeeeeh” vilket alltså betyder; nej. Varför kan han inte bara säga ja för att motivera mig ytterligare?
Jag fick höra idag att jag är dum i huvudet. Jag vet att det var i en viss fråga; men kanske jag är dum i huvudet.
Jag ödslar mina ord när jag ger mina vänner komplimanger och berättar vad jag gillar hos dem. Jag har alltid försökt att ge dem en styrka i något de borde ha en styrka men uppenbarligen kan jag sluta med det.
Eller är jag så hemsk att det inte finns något att säga? Ibland säger jag ”idag känner jag mig faktiskt snygg” och jag får då ”mmm, det är du…”. Om jag nu var det, varför inte säga det?
Förmodligen är jag korkad, oattraktiv, ful och fet.
Tydligen är det även fel att ha hemlängtan. Jag längtar efter min familj, efter att höra hemma någonstans, efter en gemenskap. Jag har aldrig känt mig så utanför som jag gjort i sthlm. Jag har egentligen inga vänner här, och de få jag har känner inte varandra. Jag har inget kompisgäng i skolan och ingen bjuder mig hem till sig.
Jag saknar att vara en sådan folk räknade med, den person de ville ha med. Jag får inte ens veta viktiga, stora händelser längre (som att Tess ska ha barn och att Linus slagit sig fri…).
Jag saknar Simon. Hela tiden, varje dag.
Och jag saknar min vän. Den sprudlande, färgstarka och roliga vän jag en gång hade. Det var en sådan vän som aldrig skulle låta något köra över henne, som hellre körde över två gånger själv. Hon var stark, hade ett självförtroende och var varmhjärtad.
Idag har hon en kille som kör över henne dagligen, en sådan som bara i smyg kan visa ljusa färger och mjuka sidor av sig själv. Han verkar skämmas över henne; kanske till och med över att han har flickvän. Han verkar inte alls förstå att han inte är ensam i förhållandet och att det finns två viljor att uppfylla. Han tänker sig inte för utan bestämmer allt över hennes huvud, och hon ska sedan sitta hemma och bara acceptera.
Och du? Jag förstår att du vill ha barn. Det vill jag med. Men tror du verkligen att han är redo för det? Jag är övertygad om att du är det, men ”it takes two to tango”.
Och så tror jag att jag fått halsfluss med. RUNK.
Jag frågade Micke för någon dag sedan om det syns på kroppen att jag tränat ett tag, och han sa ”eeeeeh” vilket alltså betyder; nej. Varför kan han inte bara säga ja för att motivera mig ytterligare?
Jag fick höra idag att jag är dum i huvudet. Jag vet att det var i en viss fråga; men kanske jag är dum i huvudet.
Jag ödslar mina ord när jag ger mina vänner komplimanger och berättar vad jag gillar hos dem. Jag har alltid försökt att ge dem en styrka i något de borde ha en styrka men uppenbarligen kan jag sluta med det.
Eller är jag så hemsk att det inte finns något att säga? Ibland säger jag ”idag känner jag mig faktiskt snygg” och jag får då ”mmm, det är du…”. Om jag nu var det, varför inte säga det?
Förmodligen är jag korkad, oattraktiv, ful och fet.
Tydligen är det även fel att ha hemlängtan. Jag längtar efter min familj, efter att höra hemma någonstans, efter en gemenskap. Jag har aldrig känt mig så utanför som jag gjort i sthlm. Jag har egentligen inga vänner här, och de få jag har känner inte varandra. Jag har inget kompisgäng i skolan och ingen bjuder mig hem till sig.
Jag saknar att vara en sådan folk räknade med, den person de ville ha med. Jag får inte ens veta viktiga, stora händelser längre (som att Tess ska ha barn och att Linus slagit sig fri…).
Jag saknar Simon. Hela tiden, varje dag.
Och jag saknar min vän. Den sprudlande, färgstarka och roliga vän jag en gång hade. Det var en sådan vän som aldrig skulle låta något köra över henne, som hellre körde över två gånger själv. Hon var stark, hade ett självförtroende och var varmhjärtad.
Idag har hon en kille som kör över henne dagligen, en sådan som bara i smyg kan visa ljusa färger och mjuka sidor av sig själv. Han verkar skämmas över henne; kanske till och med över att han har flickvän. Han verkar inte alls förstå att han inte är ensam i förhållandet och att det finns två viljor att uppfylla. Han tänker sig inte för utan bestämmer allt över hennes huvud, och hon ska sedan sitta hemma och bara acceptera.
Och du? Jag förstår att du vill ha barn. Det vill jag med. Men tror du verkligen att han är redo för det? Jag är övertygad om att du är det, men ”it takes two to tango”.
Och så tror jag att jag fått halsfluss med. RUNK.
torsdag 29 januari 2009
Hoppa av?
Först ska vi i en timme sitta och lyssna på hur ditt liv varit.
Jag är inte din kurator, psykolog eller ens vän. Jag bryr mig inte; jag vill inte veta om du tycker att danska män är snygga. Håll sådan information till dig själv! Jag har inga planer på att vika ut mig på det sättet och du är 20 år äldre än jag. Var professionell!
Sedan gnäller du för att förbannade Marratech inte fungerar med min webkamera. Hur faaan skulle jag veta det?? Den är av märket Microsoft, borde fungera finfint. Den fungerade så sent som klockan 12 i natt över msn. Med både bild och mic. Hur visste jag att den skulle avsluta Marratech? Och att jag var tvungen att justera microfonen via kontrollpanelen?
Det hade jag inte en chans att veta förrän det verkligen var dags att använda den.
Jävla kärring. Nu funderar jag på om jag inte ska hoppa av.
Jag är inte din kurator, psykolog eller ens vän. Jag bryr mig inte; jag vill inte veta om du tycker att danska män är snygga. Håll sådan information till dig själv! Jag har inga planer på att vika ut mig på det sättet och du är 20 år äldre än jag. Var professionell!
Sedan gnäller du för att förbannade Marratech inte fungerar med min webkamera. Hur faaan skulle jag veta det?? Den är av märket Microsoft, borde fungera finfint. Den fungerade så sent som klockan 12 i natt över msn. Med både bild och mic. Hur visste jag att den skulle avsluta Marratech? Och att jag var tvungen att justera microfonen via kontrollpanelen?
Det hade jag inte en chans att veta förrän det verkligen var dags att använda den.
Jävla kärring. Nu funderar jag på om jag inte ska hoppa av.
onsdag 21 januari 2009
Förändring.
Idag stod jag och stirrade på mig själv i spegeln i ungefär 30 minuter. Jag försökte sätta fingret på vad det var som var fel, och precis innan jag gick därifrån insåg jag.
Det är förändringen.
Jag hade på mig grå träningsbyxor, en vit nästintill genomskinlig träningstop som allt avslöjades i. Magen syntes, och alla valkar på ryggen. Men idag behövde jag bara sträcka på mig och dra tillbaka axlarna för att det skulle försvinna!
Jag insåg tillslut att jag äntligen inte hatar vad spegeln visar mig, och att jag faktiskt börjar bli mig själv igen. Det syns att jag mår bra; och det känns att kroppen börjar må bra.
Äntligen.
Det är förändringen.
Jag hade på mig grå träningsbyxor, en vit nästintill genomskinlig träningstop som allt avslöjades i. Magen syntes, och alla valkar på ryggen. Men idag behövde jag bara sträcka på mig och dra tillbaka axlarna för att det skulle försvinna!
Jag insåg tillslut att jag äntligen inte hatar vad spegeln visar mig, och att jag faktiskt börjar bli mig själv igen. Det syns att jag mår bra; och det känns att kroppen börjar må bra.
Äntligen.
onsdag 7 januari 2009
Jag kan inte sluta gråta...
Tårarna bara faller och faller, det verkar inte finnas något slut. Varje gång jag försöker sluta gråta kommer det bara mer. Jag har aldrig känt mig så här vilsen och olycklig, aldrig någonsin.
Just nu finns ingenting.
Jag har ett stort hål i mig, som jag inte vet vad jag ska fylla med. Det gör ont, dock. Och allt gråtande ger mig huvudvärk....
Everything is a mess.
Jag har en riktigt stark längtan efter hemma, jag saknar det stället där jag känner mig lugn, hemtam och .. hel, gissar jag. Jag vill verkligen flytta tillbaka till staden jag kallar "hem".
Här finns ingenting att hämta. Inte ens människorna här är verkliga, de försöker förställa något de tror är rätt. Antingen är det tonåringar enligt norm, eller tjejer som umgås i flock och dricker vin inpå småtimmarna. Killarna är ytliga fast de tror att de har ett djup, och alla ser likadana ut.
Jag vill hem dit där jag hör hemma.
Förbannade operationshelvetet verkar inte bli av. Sist var det läkarjäveln som sa nej, nu var det något annat. Förmodligen det faktum att en person som inte finns i närheten är lätt att avfärda.
Håll om mig.
Just nu finns ingenting.
Jag har ett stort hål i mig, som jag inte vet vad jag ska fylla med. Det gör ont, dock. Och allt gråtande ger mig huvudvärk....
Everything is a mess.
Jag har en riktigt stark längtan efter hemma, jag saknar det stället där jag känner mig lugn, hemtam och .. hel, gissar jag. Jag vill verkligen flytta tillbaka till staden jag kallar "hem".
Här finns ingenting att hämta. Inte ens människorna här är verkliga, de försöker förställa något de tror är rätt. Antingen är det tonåringar enligt norm, eller tjejer som umgås i flock och dricker vin inpå småtimmarna. Killarna är ytliga fast de tror att de har ett djup, och alla ser likadana ut.
Jag vill hem dit där jag hör hemma.
Förbannade operationshelvetet verkar inte bli av. Sist var det läkarjäveln som sa nej, nu var det något annat. Förmodligen det faktum att en person som inte finns i närheten är lätt att avfärda.
Håll om mig.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)