Mina föräldrar är ett ganska bra exempel på ett par som hållt ihop alldeles för länge. Året var 1974 när de träffades och sju år senare föddes deras första barn.
Jag och mina syskon har haft en bra uppväxt rent generellt - vi har alltid haft två stabila förebilder som funnits där när vi behövt. De har gjort rätt på många sätt som de flesta andra föräldrar misslyckas; jag har tex ingenting emot att städa, diska, tvätta eftersom jag inte tvingats göra det under min uppväxt. Jag överkonsumerar inte alkohol likt många andra i min ålder och jag har en ansvarskänsla.
Mina föräldrar har dock inte lärt mig pengars värde, men det är en annan sak :P
Något jag önskar att våra föräldrar tidigt aktiverade oss i någon form av sport eller aktivitet. Både jag och Simon har varit överviktiga större delen av våra liv och jag tror att det lätt hade avhjälpts genom att faktiskt tvinga oss till rörelse. Det fanns ju saker vi tyckte var kul, varför inte engagera sig lite så att vi faktiskt såg det som något återkommande?
Numer hör jag inte mycket från mina föräldrar förutom klagomål på den andra personen. Det är dålig bilkörning, dåligt minne, humör som inte kontrolleras, lathet, ... Jag tror att båda skulle må bra av en ordentlig tid ifrån varandra; mer än en helg. Eller så ska de inte vara tillsammans alls...
Jag är dock evigt tacksam över att jag har de föräldrar jag har, att jag ändå varit lyckligt lottad. Vi tycker alla i familjen om varandra, vi bråkar inte oftare än nödvändigt, vi vill spendera tid tillsammans.
Fy fan vad trött jag är, det är inte bra att skippa att sova till förmån för arbete när man är student....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar