Dag 5 - Vad är kärlek?

Haha, ja, vad är kärlek?
Liksom alla andra på denna jord frågar jag mig detta, och finner inget vettigt svar. Det ord som ligger mig närmast för en jämförelse är besatthet. Jag tror faktiskt att många förväxlar just besatthet med kärlek. Det kan vara besatthet av en pryl, en person, till och med en känsla.

Jag tror att den mest äkta och starkaste kärlek som går att finna är den till sitt barn. Eftersom jag inte har någon erfarenhet vet jag inte, men på något sjukt sätt känner jag redan kärlek till mina framtida barn. Det kan ju bara vara den biologiska klockan som tickar extra högt, men..

Jag har länge tvivlat på om kärlek ens existerar på det vis vi menar när vi säger att vi är "kär" i en person. D1 fick mig att förra sommaren för stunden sluta tvivla, men nu är jag där igen. Jag vet helt ärligt inte om det är glädje och lycka jag känner när jag träffar en ny kille, eller om det är kärlek.
Igår kväll var jag hos D3 och kikade på hans bilder. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva vår dans; om vi är två personer som vägrar erkänna för varandra (läs: oss själva) att vi faktiskt är kära, eller om vi bara inte kunde hitta något bättre just nu. Jag kan inte låta bli att känna "it makes sense" om oss två, och det är nog lite därför jag tvivlar på om det är äkta.


Kärlek till föräldrar och syskon är inte uppenbart. Det är inte alla som känner varken samhörighet eller uppskattar sin familj av naturliga anledningar; jag har turen att komma från en bra familj.

Sist men absolut inte minst är kärleken till vänner. Jag har några få riktigt nära vänner och dem har jag känt länge.
Anny och jag började vår resa när vi var 2 respektive 4 år - och historien förtäljer att vi började den genom att lipa åt varandra. Vår vänskap har förändrats många gånger genom åren men på något vis har vi ändå varit kvar i varandras liv. Jag är tacksam över att jag har dig, och över att jag haft dig i mitt liv så länge!
Marias och min historia är inte riktigt lika gammal - den är elva år nyare. Vi har genom åren bråkat en hel del men på något vis har vi ändå lyckats hitta tillbaka till varandra. Stundvis tror jag att det vi känner för varandra är hatkärlek dock, men just nu känns det lovande!
Sarah har jag vetat vem hon är lika länge som jag och Maria känt varandra. Hon var dock den populära tjejen, och som den lite mobbade tjockisen var jag nästan tvungen att hata henne. Vi jobbade tillsammans ganska länge, men jag kände mig ändå underlägsen henne. Idag är det annorlunda dock, jag tror att vi båda växt upp och kan uppskatta varandras olikheter!
Såklart har jag fler vänner, men orka :P