Igår

Är det inte märkligt, hur en dag kan vara så bra för en person och så dålig för en annan? Jag slog mitt personbästa på löpbandet igår; jag sprang i 30 minuter varvat mellan 10 och 12 km/h. Jag har ALDRIG kunnat springa så mycket utan att få en astmaatack - astman kräver helt enkelt god kondition från min sida för att klara en springtur. Nu kan det bara bli bättre!!
Jag läste på Annys blogg att hon var på väg till Falun, så jag var såklart tvungen att träffa henne. Jag gjorde dessutom två flugor på smällen - jag tvingade henne å David att träffa varandra.
Kort och gott - det blev en förträffligt lyckad dag från början till slut!.....

Efter att jag släppt av Anny åker jag tillbaka till D och springer in på hans lilla rum i stugan. Han visar mig hur långt han kommit med den senaste sabaton-videon (#20) och jag måste säga att den är snyggast hittills. D börjar bli RIKTIGT grym både med (film??)kameran och att sedan klippa filmen. Jag kan förstå att han tycker det är kul, det gör jag med när jag gör sådana enorma framsteg!

Anyway. Vi pratade lite, han visade några bilder, vi kramades lite. Vi gick in i huset för att besöka toaletten, han bad mig flytta bilen så att hans pappa skulle komma in i garaget.
Istället för att gå tillbaka in i huset sprang jag i kylan tillbaka till hans lilla stuga. Jag dunade ned i sängen och övervägde att klä av mig naken - men jag säger då det: TUR ATT JAG INTE GJORDE DET. Han dröjde så pass länge att jag hann bli lite småirriterad - jag var ju tvungen att åka snart??

När han väl kommer tillbaka öppnar han dörren och liksom stannar i dörröppningen med orden "min morfar dog precis".
Tusen tankar hann transporteras i min hjärna; "vad är det meningen att jag ska säga nu?" "jahapp, inge sex ikväll heller..." "vilket jävla ego jag är" "herregud, stackars davids mor.." och jag letade efter orden innan jag beslutade mig för att bara hålla om han.
Utan ett ord satte jag mig upp och höll om David bakifrån efter att han satt sig på sängkanten.

"Om du vill vara själv så åker jag såklart", viskade jag.

"Nej, det är faktiskt skönt med sällskap"

Jag stannade längre än jag borde med tanke på att jag faktiskt hade mammas bil, men det löste sig ändå (hon åkte med Simon i morse). Fortsättning följer dock - vi får se hur många klumpiga saker jag lyckas kläcka.